The buried wolf

Öde och gammalt

Hon vaknar upp i en säng den är ganska gammal men hon ska inte klaga det är inte på marken iallafall. Hon reser sig upp och kollar ner bra samma kläder som igår eller innan hon blev ner slagen. När hon tar ett djupt andetag så känner hon bara lukten av vampyr hon tar upp sin iPhone 6, fan urladdad. Hon går mot dörren långsamt som om att går hon för snabbt sprängs hela stället men man måste alltid vara på den säkra sidan. Hon stannade vid dörren och lyssna, röster hörs, rösterna tillhör killar. "Kom igen hon är alfans dotter" säger en äldre röst, den tillhör en lite äldre man. Diana fattade direkt att han menade henne. Hon böjde sig ner och kollade ut genom nyckelhållet "Ja, men som jag sa måste vi hålla henne infångad som ett djur?" Säger en yngre killröst vänta det är Bastian, hon ser lite av honom men den äldre mannen står i vägen. Hans rygg är vänd mot henne. "Hon är ett djur då ska hon behandlas som ett djur fattar du?" Sa den äldre mannen argt. Bastian nickade som svar. "Bra gå nu och fixa mat till jycken." sa den äldre mannen. Hon reste sig och sparka på dörren så dom skulle veta att hon vaknat för hon tänkte inte skälla eller något sånt. "Vad bra jycken är vaken" sa han, hon visste att han log man hörde det på hans röst. "Jag är ingen jycke, jag är en tjej" sa han argt, hon märkte sen hur löjlig hon låtit. "Ja en tjej som antagligen aldrig kommer ut" sa den mörka rösten, han gick iväg för hans elaka skratt blev tystare ju längre han gick. När hon hunnit tänka igenom vad han sagt så lutade hon sig mot dörren. Hon satt nu på golvet och lätt tårarna komma fram dom gled ner för kinden och sen ner i knäet. En knackning hördes från andra sidan dörren. Hon reste sig och torkade bort tårarna från ansiktet. "Kom in om du kan komma in" svarade hon. En nyckel vreds om i dörrlåset och handtaget drogs neråt och dörren öppnades långsamt. När dörren var öppnad står Bastian där. Hon ville attackera honom men sen visste hon inte om hon bara ville tackla honom och fly eller bara slänga sina armar kring killen som stod framför henne men hon gjorde inget av det hon bara stod där och kollade på honom, och han kollade på henne.

Han stod här och kollade på sin fiende men hon kändes inte som det, hon kändes som en söt tjej som man blev kär i, vänta nej skaka av den tanken, hans puls ökade på grund av den tanken som just existerat. Han vände sig om långsamt om, svor över sig själv"Hoppas du kommer trivas här." sa han bara"Visst" hörde han henne säga, han kunde inte låta bli att le som tur var hade han ryggen mot henne så hon såg inte det. Han gick ut genom dörren. I sitt svor han fortfarande över att han var en sån idiot. Han stannade, han hade den där lilla jobbiga rösten, den där Ängla rösten som sa att detta var fel och att han måste hjälpa henne, men den andra sidan sa att detta var det rätta, hans fader skulle äntligen vara stolt över honom. 'Men din moder hade inte varit stolt över dig' hörde han en svag röst säga. Han gick därifrån. Skakade av sig alla tankarna han hade haft under de senaste minuterna.