Till synes är Leopold Wahlbeck en helt vanlig 16-årig pojke, en homosexuell kille som råkar få ett skåp med ett nummer i och med en livlig fantasi. En tillbakadragen tonåring som gärna håller sig ensam. Men om man verkligen anstränger sig och iaktar...
Han trummar fingrarna mot det ljusa nattduksbordet i björk, rastlös, han vägrar somna, har olustkänslor. Leo stannar upp för några sekunder, fryser till, han noterade hur fingrarna återigen började trumma rastlöst, denna gången mot en bok med ett svart och glansigt omslag och en font i klarrött. Skriven av den enastående Jack Werner. Klockan är tjugo minuter över två, hjärtat börjar ofrivilligt banka hårt mot det synliga revbenen, så hårt att han tror att det ska slå sönder dem, han hade brutit revbenen på ett liknande sätt tidigare, då hade pulsen gått upp i tvåhundratio utan anledning, på ett mycket skrämmande och skärrande vis hade han hört något brytas av och känt en oförglömlig smärta. Varje rörelse han utöva med den smala vänstra armen hade känts som en återupplevelse av den torterande natten, som om en kniv vreds om, både under skuldran och på den vänstra sidan av revbenen. "Nej sluta" mumlade han till sig själv med den melodiska rösten, funderar om han vågar störa Ivar, ja det gör han, han har redan upplevt det värsta man kan vara med om.
Miss Le med det trasiga leendet 02.34
"Är du vaken eller?"
Ivar 02.36 "Ja"
"Tack vare dig din jävel"
Leo kan inte låta bli att le smått, Ivar, den ständigt glada människan, eller inte. Han funderar en sekund, drömmer sig bort, bort till ett liv där han kan leva utan en ständig rädsla för att ta ett snedsteg, ett liv där det vänner och inte bara ett rum att skydda sig i, någon som älskar honom, håller om honom när han känner sig nere och får honom generad med komplimanger. Ett liv många tonåringar lever, ovetandes om att Leopold Wahlbeck hade gjort vad som helst för att leva ett normalt liv, ett liv där det största problemet är hur man ska nå fram till den dö-snygga killen eller om matteprovet man inte pluggat till gick bra. Men egentligen hur ska man nå fram till andra människor som inte vill veta av dig? Åtminstone innan de lärt känna dig? Hur lär man känna någon utan att det går åt helvete? Han suckar åt sig själv, alla dessa tankar som jämt och ständigt håller honom frånvarande från verkligheten. Leo knappar snabbt in ett svar, leker med sms-texten, likt Profondità leker med honom, leker att han är dryg och omgiven av människor som avgudar honom, istället för att skärrat dra sig undan.
Miss Le med det trasiga leendet 02.40
"#sorrynotsorry"
Ivar 02.43
"Du är en ond människa"
Miss Le med det trasiga leendet 02.46
"Tänk om jag inte är en människa då?"
Han svarar kryptiskt, osäker på om han verkligen är en människa, han kanske ser ut som en människa, men inombords är allt kaos, ett ständigt krig mellan två helt olika, tja vad ska man kalla det, själar, viljor eller tankar, synonymerna är många, han suckar, varför kan han inte få sova? Han skulle åtminstone slippa Profonditàs eviga hat, ilska och skadeglädje, dess egenskaper var motsatser till Leopolds.
Ivar 02.50
"men håll bara käften din lilla jävel"
Leo skakar uppgivet på huvudet, Ivar är hopplös och inget tar slut, bilderna han skissat, och fortfarande skissar har skapats i hundra, om inte snart tusentals, alla med olika motiv men med samma spridda försök, bli av med Profondità, bli av med smärta, fånga vackra saker och, det viktigaste, att hålla sig vaken. Men någonting som är säkert är att Leopold Wahlbeck återigen kommer vara sömnlös, en natt i mängden.
"Rain keeps fallin, tears keep fallin" Det regnar just nu, red innan i spöregn, nåmi var dock ganska snäll, Sessan var, som vanligt, mer vild än tam och stod på bakbenen, Aladdin var super idag på träningen, avslutade på en 90-bana varav ett räcke låg på ca en meter. Framtiden med honom känns ljus.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
