Hellboy - Gruller

12

Att gå till skolan veckan efter var inte bara ovant, dels för att han inte satt sin fot där sedan i oktober och dels för de jävla ärren som han inte noterat förrns han hade slängt en snabb blick i spegeln. Leopold hade då stått och stirrat i flera minuter, snirklande och eleganta som om någon hade ristat in dem, likt detaljerna på deras hem, han lät fingrarna stryka längsmed dem, strök försiktigt med naglarna över dem när det gick upp för honom, det var de som kliat under den föregående kvällen. Det var de som hans mor hade skrikit efter att ha sett, han förstod det nu, hans tidigare nästintill perfekta hy var förstörd, förevigt och ingen hudkräm eller hudterapeut i världen kunde få de flammande ärren att blekna, än mindre försvinna.

Det hade blivit en vana att smeka de skrovliga och förvånansvärt djupa ärren, på kemilektionen, på idrotten, kanske försökte han dölja dem, en dag så ska de känneteckna mig, jag kommer vara känd som han med ärren tänker han, och visst har han rätt. I skolan är han redan känd som det, Leo vet det kanske inte men hans klasskompisar viskar hetsigt om de där förbannade ärren, och ännu hetsigare om vad som hänt med den tysta killen i deras klass. 

Direkt när Ivar får syn på samma ekfärgade hår vet han att det är killen som försvann, dels för att hans mor hade hört av sig angående det och dels för att han hade känt igenom honom, den där skumma snubben som han gång på gång hade stött på. Ivar betraktar hans ärrade ansikte, vad fan har hänt killen egentligen? frågar han sig själv medans han intensivt betraktar det grovt skadade ansiktet. 
"Hej" nickar Ivar utan att riktigt veta varför, han känner inte ens killen och nu hälsar han helt plötsligt.
 "Vem fan är han?" frågar Robin med sin gnällande dialekt och granskar ärr-killen noggrant, som bara sett förvirrat mot honom innan han hade passerat.
"Han försvann, duvet, han som bara gick upp i rök" försöker Ivar förklara men lyckas inte så vidare bra, faktumet är att han inte ens kan förklara för sig själv varför han har blivit så förtjust i hans mor och varför han nästan har varit besatt av Leopold Wahlbecks försvinnande. 
"Vadå? Han som typ rymde hemifrån eller? Aftonbladet skrev väl om honom?!" frågar Robin upphetsat, bara tanken på Aftonbladet ger honom gåshud. Robin har sedan länge velat stå i allt rampljus oavsett om det gäller tidningar, radio, film, TV eller teater och har sedan två år tillbaks varit en utav Aftonbladets mest trogna läsare, kanske för att han en dag hoppades på att bli omnämnd. Om nu han kan göra det, borde inte jag kunna göra det? Eller borde jag kanske lära känna honom, och då kanske hamna i tidningen? tänker han, visst, hans besatthet är rätt extrem men vad gör det när han blir känd? 
"Precis" bekräftar Ivar och rycker tillbaka Robin från hans tankar om berömmelse och framgång, Robin nickar och låtsas vara intresserad samtidigt som han beslutar sig för att leta upp hans schema. 
"Vad sa du att han hete?" frågar Robin, plötsligt intresserad.
"Leopold, går i ettan, tror han går natur eller teknik" svarar Ivar och granskar honom skeptiskt, varför vill han veta? Tänker han men rycker sedan lätt på axlarna. 

Har jättesvårt för att skriva på Från och med oss just nu, har kommit in i en heartbreak period igen. 

Så skriver vidare här eller nått. 

Helt ärligt så har allting typ gått i bitar, den andra december gick allt åt helvete.