Hellboy - Gruller

10

Han vaknade upp, med blicken fäst mot den numera sovande kvinnans ansikte, det kändes som att hon hade skadat honom, men han hade inga minnen av det, faktumet var att han inte hade några som helst minnen utav den tiden han varit här. Leo reser sig upp, men det känns tungt, musklerna är styva och lederna är stela och han kände sig för första gången på många år riktigt, utvilad. Hur länge kan han ha varit där? En dag, två dagar, en vecka eller under en ännu längre tid? Det var tungt och hårt att ta sig upp från den liggande ställningen, men tillslut tar han sig upp ur den liggande ställningen. Ansiktet kliar, men han ignorerar det. Hur ska han ta sig upp från det, han antar, är skogens kärna? För han föll ner, ska han falla uppåt eller? 

Efter ett ständigt vankande som pågått i exakt en timma, trettiosju minuter och nitton sekunder, är han inte mycket klokare och de flesta möjligheterna har dött ut. Hålrummet Leo befinner sig i är mörkt, nästintill becksvart och det enda som ger ljus verkar vara hennes ansikte. Leopold Wahlbecks ansikte flamar nästan, det känns så hett, som om det brinner och återigen börjar det klia, nästan outhärdligt men han försöker, väldig intensivt, fokusera på att hitta en utväg istället. Plötsligt känns det som att han sugs uppåt, och faller, igen, fast uppåt, och återigen, kanske i flera dagar. Och innan han vet ordet av så står han där han först föll, hur längesedan var det? Var det endast några timmar sedan? Eller kanske fler år sedan? Han känner sig mycket äldre än vad han var den där tidiga tisdagsmorgonen, luften omkring honom är rysande kall, den tunna och långärmade t-shirten ihop med ett par simpla mjukisbyxor är det enda han bär på sin spinkiga kropp vilket ger kylan ett kraftigt övertag. Snön ligger som isolering över snårskogen han befinner sig i, ett förrädiskt landskap. Men sakta börjar han vandra, musklerna är fortfarande stela, kylan får hans fötter och händer att domna bort och så snart de blivit förlamade av kyla börjar benen och armarna att domna men han fortsätter vandra trots de bortdomnade kroppsdelarna. 

När även hans ben och armar börjar kännas som kylklampar beslutar han sig för att försöka värma sig något, hur kallt kan det vara? Frågade han sig själv, minusgrader var det helklart, men hur många och kommer han överhuvudtaget ta sig ut ur den där förrädiska skogen?

Efter vad som känns som år klampar han äntligen upp på den lilla verandan och minns efter några sekunder vart extranyckeln ligger, i ampeln där mammas rosor brukar hänga och sträcker sig efter den, och strax ligger den i hans grepp. Händerna skakar våldsamt när han försöker föra in nyckeln i låset, ett tag känns det hopplöst men sen, på ett närmast mirakulöst sätt glider den in och vrider om, nästan av sig själv. Nu skakar hela Leo och längtar efter att få sjunka ner på golvet med värme under en filt eller flera, när han klivit innanför dörren, och det är precis det han gör, kliver utan att tveka in i hallen men stannar upp, varför känner han sig så annorlunda? Men den sextonåriga killen ignorerar det och sjunker istället ner över hallens golv, som praktiskt nog har golvvärme en strålande värmen som kan tina även de kallaste vintrar. 

Han drar en lång kappa över sig och sluter sedan ögonen, han är hemma och han är varm, det är väl ändå huvudsaken? 

Sömnen kryper in över Leopold Wahlbeck och snart sover han djupt, försjunken i drömmarnas värld. 

Det här har tagit sjukt lång tid att skriva, och jag ber om ursäkt för det och stavfel. 

Ska försöka skriva klart nästa inom en snar framtid <3

Hoppas ni får en bra dag.