Hellboy - Gruller

7

Han satt och skissade på något han inte visste vad det skulle föreställa, kanske en himmel med tunna och osammanhängande moln, eller kanske en äng, hur som helst hade han en bra känsla över den där enkla skissen. Men, det fanns ett men, han var tvungen att skissa lite halvt i smyg, eftersom sist Glenn, den bistra och korta fysikläraren från Göteborg, upptäckt att Leo hade dansat med pennan över pappret, och inte format bokstäver hade Glenn blivit rosenrasande och först beslagtagit det slitna ritblocket, och sedan skrikit på den snart sextonåriga pojken; om han inte slutade med sina förbaskade och eländiga bilder skulle han få se på fan. Till Glenns ännu större ilska satt han, helt tyst, och med de intensiva ögonen vilandes på den korta läraren utan att till synes bry sig om hotet. Leo är väl medveten om att det inte bara är Glenn som svär över hans ständigt icke närvarande närvaro, John-Fredrik hade ofta påpekat att han var en flitig student, men att han behöver vara mera aktiv under lektionerna.

Det är tre minuter kvar tills de lidande eleverna får vandra vidare, till nästa lektion, och Leopold Wahlbecks spruckna mobil vibrerar, varpå han suckar lågt. Glenn stod fortfarande och predikade om rörelse och accelerationer, han låter pennan snudda pappret och blundar, väntar ut de två sista minutrarna. Han ville egentligen inget annat än att hala upp den vita mobilen med hundra sprickor, och läsa vad Ivar skrivit, för det var något med Ivar som väckte hans nyfikenhet, något Leo inte kunde sätta fingret på. "Då kan n-" börjar Glenn men hinner inte längre förens Leo är ute ur den kvava men kalla fysiksalen, den ger honom olustkänslor.

Ivar 13.37
"Du berättade aldrig om dig"

Var det för det där han hade skyndat sig? Ibland orkade han inte med Ivar och hans ego, hur stor plats han verkade ta, men ibland, var det som om att han stannade upp och tänkte efter, då var den kaxiga Ivar som bortblåst och lämnade en empatisk Ivar, som bryr sig om sina vänner. Men han är inte sen med att knappa in ett svar till killen som skulle spela en sådan stor roll i hans liv.

Miss Le med det trasiga leendet 13.41

"Är väl inte så speciell, gillar tystnad, tidiga mornar, sena nätter och är allmänt lonley"

"Älskar dessutom brio"

Ivar 13.41

"Va fan är brio för nått?"

Miss Le med det trasiga leendet 13.43

"Världens bästa godis"

"Berätta något om dig"

Ivar 13.56
"jag är jävligt snygg, har några töntiga vänner som jag hänger med"
"har även en tjock hund"

Ivars svar fick Leopold att himla med ögonen, ego Ivar är på plats igen, men när han läser ordet hund är det som om allt blod i honom fryser, och kårar som bildats av skräck kör som på en motorväg längsmed hans ryggrad. Hundar är bland det värsta han vet. De är säkert jättesnälla ibland, men han kommer aldrig glömma hur en stor hund, kanske en Rottweiler, hade tagit honom i den långärmade tröjan han burit och i hans nackskinn, sedan hade den stora hunden promenerat iväg med honom sådär. Det hade varit först dagen efter han hade funnits, med flera bit märken och rivmärken än de som blivit i nacken, och följande veckan hade han spenderat på sjukhus.

Miss Le med det trasiga leendet 14.10

"Hundar är läskiga"

"Katter är mycket bättre"

Ivar 14.14

"Du är helknäpp"

Han tar lite illa upp men låter det vara, Ivar är så okänslig ibland men trots det tror sig Leopold Wahlbeck att gilla den där killen. Han såg något bakom den hårda och tuffa fasaden, men han tänker akta sig, hålla sig undan, för vad skulle hända om han började bry sig om någon, det skulle inte sluta bra tänker den drygt femton och-ett halvt – åriga Leopold Wahlbeck.