Hellboy - Gruller

18

Vi vill alla skydda de vi älskar, därför ljuger man, sen barnsben lär man sig att spela glad, fejka ett leende och låtsas att allt rinner av som en gås, därför svarar man aldrig ärligt på frågan "Hur mår du", för svaret är varken trevligt eller barnvänligt. 

Leo hatar det, han hatar att han inte längre kan lita på sig själv, att han ljugit hela sitt liv, för sig själv, sina lärare, sina få vänner och mest av allt, sin mor. Hon har alltid bara velat skydda honom och vad får hon för det? En schizofren son som inte kan sova om nätterna, som traskar tre mil rätt ut i skogen bara för han får ett infall, en son som tack vare den sovande kvinnan har ärr över hela ansiktet. 

Man kan inte skydda dem man älskar, det är vad Leo lärt sig under de senaste månaderna, man kan inte skydda dem man älskar, än mindre rå för vad de hittar på. Om de väljer att dränka sin sorg i whisky eller cigaretter, det är sånt dem man älskar gömmer bakom stängda dörrar. När alla är paranoida och doftar på sina döttrar och söners jackor, letar i fickorna efter tändare eller misstänkta cirklar sker det, när man söker efter giftet i sina barns kläder men själva bär det i blodet. Det kanske är definitionen av att vara en förälder, att leta efter misstag man själv gör, att inte lyssna och att tro på "Jag är bara trött" och "Jag har mycket i skolan", att ens barn talar sanning, det är ett skådespel. Ett skådespel som man gör omedvetet "Hur var det i skolan älskling?" frågar mamman trots att hon ser smärtan i sitt barns ögon "Bra, vi har bara mycket just nu", klart barnet ljuger för det har ju sett samma smärta i sina föräldrars ögon. Barnen vet att det inte blir bättre bara för man blir äldre, ju äldre man blir ju bättre blir man på skådespelet och ingen är så medveten om det som barn. 

Kanske är det därför Leo smyger in till sin mamma innan klockan slagit tre, kurar ihop sig mot henne och lyckas somna någorlunda tryggt. Det chockar dem båda, sen han var liten har han alltid varit självständig, rädd men på egna ben, kanske insåg han att föräldrar inte kan skydda sina barn mot allt det farliga som världen erbjuder. 

Det är mammans värme som får honom att komma upp ur sängen, får honom att äta frukost och traska iväg till skolan, för han vill inte oroa henne mer än han redan gjort. Leopold är inte blind, han ser att hans mor har fått gråa hårstrån och åldrats mer under det här skolåret än hon gjort under hela hans uppväxt. 

Han beger sig in genom dörrarna, men ångrar sig sen, hinner ångra sig igen, han kommer inte kunna se sin svensklärare i ögonen men tänker inte skolka igen, så han går fram till sitt skåp, kränger av sig väskan och börjar kämpa med det sega låset. Det slutar med att han blir så frustrerad att han inte kan andas, låsjäveln går inte upp och allting känns lönlöst, han sätter sig med ryggen mot det förbannade skåpet, längtar långt bort därifrån. Mjukt dunkar han huvudet i skåpet, gång på gång, känner frustrationen lägga sig och fortsätter tills Ivar råkar komma runt hörnet. 

Leo rodnar, men Ivar ifrågasätter inte vad han gör, sätter sig bara bredvid den skummaste pojken han träffat. Låter tystnaden tala för sig själv, för ett par sekunder iallafall "Krånglar låset eller?" frågar Ivar, får en nick till svar, Ivar skrattar "Det gjorde det alltid för mig också, flytta på dig och ge mig nyckeln så får jag upp det", men han får inte alls upp låset. Leo småler när Ivar misslyckas, den långe killen svär högljutt, sparkar slutligen på skåpet innan han suckar högt "Klaes får knipsa det" muttrar han, skyndar iväg efter vaktmästaren. 

Ett avklippt lås senare får Leo fram sina grejer, Ivar står kvar, vet inte om han borde stanna eller gå, så han stannar "Har hon redan tvingat er att läsa Björnstad?" skrattar han, nickar mot Leos bok. "Va?" Leo ser förvirrat på honom innan hjärnan kopplar "Nej, jag visste inte ens det" fortsätter han, Ivar skrattar igen. "Jag bryr mig liksom inte ens om hockey, så varför skulle jag läsa en bok om det?" utlägger Ivar vidare, Leo suckar bara "Den handlar inte bara om hockey, det handlar om identitet och om hur en katastrof skakar små samhällen", Ivar ler brett, fick precis det han ville, känslor från den rädde pojken han fäst sig vid. 

Dagen slutar rätt bra för Leo Wahlbeck, han lever och har, för första gången, faktiskt kul i skolan.