Hellboy - Gruller

11

Ett skrik är det som väcker honom ur sin djupa och förvånansvärt härliga sömn, vilket får honom att nästan flyga upp i taket av rädsla och förvåning. Leo inser att det är hans mamma som stå i valvet mellan köket och hallen, och att det antagligen är hon som utstött det tjutande lätet. Han är varm och sömndrucken vilket leder till att hans vanligt så snabbtänkta huvud är otroligt segt, han kopplar inte hennes förvåning, varför skriker hon? Det är först långt senare när hon berättar allt han fattar. Skriet ringer fortfarande svagt i hans öron vilket får honom att förvirrat blinka frenetisk.
"Va?" mumlar den numera sextonåriga killen förvirrat, blicken flackar förvirrat omkring i den smått kaotiska hallen, inget är sig likt, istället för att fru Wahlbecks skor står prydligt uppställda ligger de i en stor driva bortsett från de svarta högklackade skinnkängorna hon alltid bär under vinterhalvåret . 
"V-aad e v-art ha-r d-uu va-rtit?" Vill hon veta och han fattar först inte vad hon menar och tyst frågar han exakt det, vad hon menar, han vågar inte möta moderns blick som är kall och mörk av oro och ilska, almanackan visar februari och han stirrar förbryllat mot de svarttryckta siffrorna i någon larvigt kursiv font som visar sig i det högra hörnet,  fjortonde februari tjugohundranitton. Just de siffrorna gör honom ännu mer bekymrad. 
"Du kanske har missat att det är februari" snäser hon hårt för att sedan kasta sig om hans hals, och hålla kvar likt en blodigel, han tvekar först lite för såvitt han minns brukar hans mor inte vara såhär påflugen men plötsligt verkar även hon ha åldrats minst tio år, går hon fortfarande i kyrkan? Tänker han fundersamt medans han besvarar hennes förtvivlade omfamning, vilar sina armar kring hennes midja medans hon nästan kväver honom. Ansiktet bränner återigen och Leopold försöker lösgöra sig från sin mors grepp för att äntligen kunna klia där det bränner och irriterar men hans mor verkar inte ha samma planer. 

När hans hals äntligen blir fri från den korta kvinnans armar tar han tillfället i akt och gnider naglarna hårt kring ögonen, näsan och uppe i pannan, och när hans mors blick landar på det vanställda ansiktet skriker hon återigen, virvlande ärr smyger ut från en mörk fläck på den högra kinden och ju hårdare han gnuggar och tar i med naglarna för att tillfredsställa den hettande ilskna huden ju svullnare och värre verkar det bli. 
"Sluta" utbrister hans mor upprört, tar ett steg närmare och smeker försiktigt över de djupa ärren, oberört fortsätter han, kliar sig nu under käkbenet helt ovetandes om hur hans deformerade ansikte kommer dra till sig oändligt retsamma kommentarer. Hon skickar sin son till sängs och först då kan hon gråta ut, bilden av hans tidigare ansikte får tårarna att forsa ännu hastigare, vem kan ha velat honom något ont? Hennes skötsamma och prydliga son som aldrig ens gjort en fluga förnär och som har fått de finaste av de finaste lovorden av sina svenskalärare. När hon tillslut lyckas samla sig är ögonen svullna men hon ignorerar det och öppnar upp den lilla laptopen hon har fått av jobbet, hon måste mejla skolan först innan hon kan meddela den vänlige pojken som stöttat henne i allt det här, Ivar. Fingrarna vill inget annat än att dansa över tangentbordet men hon känner sig stum, vart ska hon börja? Istället för att skriva något graciöst mejl blir det bara kort och informativt. 
"Leopold är upphittad och kommer att gå till skolan under veckan" hon suckar åt sin extremt dåliga formulering, har ingen aning om vad hon egentligen ska skriva utan plockar istället fram sin mobil, den blanka och repfria skärmen blänker svagt i mörkret och reflekterar allt som kommer i dess väg, bara så att han får veta att hennes son är återfunnen, att han faktiskt lever och har gjort det hela tiden. 

Hans rum känns så obekant, men han ignorerar det, slår upp första bästa bok som råkar vara de trygga och välbekanta Harry Potter böckerna, han tänder den lilla sänglampan och i väntan på den obehagande tröttheten och sömnen som inte kommer att komma just inatt, eller natten därefter och läser första raden. 

Wow, jag uppdaterar här igen?

Men fick lite feeling för det här, sååå förhoppningsvis kommer jag börja skriva på den här igen. 

Bara att tacka Stephen King aka en legend <3