Hellboy - Gruller

13

Nervöst trevar han med blicken mellan golvet och den mörkhåriga killen som närmar sig honom med ett bländande leende, men gång på gång måste han lämna uppsynen över den där killen för att återfukta sina torra hornhinnor, antagligen är det den bristande sömnen och ögonvilan som gör sig påmind. Leopold fuktar återigen sina nariga och torra läppar, kanske kommer det lugna honom, men det verkar snarare bara göra honom ännu mera stressad. Vad hände med mina nerver egentligen? Frågar han sig själv, men hinner inte fundera länge innan den svarthåriga killen med lockigt hår och ett leende står framför honom. 
"Hejsan, jag är Robin, och du måste vara Leopold?" frågar han charmigt och Leopold nickar skeptisk och skakar försiktigt hans framsträckta hand,
"Leo" rättar han den mörkhåriga pojken, eller snarare mannen, Robin är lång och muskulös och så mycket mer än bara en spinkig tonåring grubblar han sig fram till, möter tveksamt Robins mörka ögon, kanske är det här hans chans till att leva ett någorlunda normalt liv, eller iallafall få en vän för första gången i sitt liv hela tanken värmer honom och han besvarar Robin med ett mjukt och svagt leende. 
"Så Leo, vad går du?" frågar Robin och väntar tåligt på svaret, kanske har han förstått att Leos sociala förmåga inte ligger i toppen av stadens ungdomar, Leo drar lätt på munnen, tvekar inför vad han ska säga för nått. 
"Natur" slinker tillslut ur honom efter några sekunders obehaglig tystnad och Robin nickar glatt,
"Åh jag med, även om Glenn fucking hatar mig" något Leopold Wahlbeck insett under den korta konversationen han fört med Robin är att han är väldigt kvinnlig av sig i sitt språk, nästan som en överdriven fjortis tänker han och himlar osynligt med ögonen, senaste gången, senaste gången någon kommit spontant fram till honom och börjat snacka hade varit i sjuan eller åttan. Oavsett vilken klass det var i så hade två nästan blåblonda tjejer med superextrema lösögonfransar kommit fram till honom, frågat vad han hette, om han alltid hade varit sådär snygg och om han inte vill komma över under fredags kvällen, stammandes hade han tackat nej och efter det varit sjuk i två hela veckor, så någon vild spritfest hade det inte blivit för hans del, vilket han inte direkt grät över. 

Plötsligt under den sekunderlånga tystnaden skenar hans puls iväg, blicken flyger hastigt mellan träden och alla gäng av ungdomar, han vet precis vad som väntar, och det kommer inte vara någon dans på rosor, han pressar gång på gång undan tårarna, försöker få benet att sluta skaka och krampar sig fast med fingrarna kring det närmaste objektet han kan finna, vilket visar sig vara en parkbänk. 
"Hur är det?" frågar Robin och allting Leopold kan göra är att skaka på huvudet och fortsätta rycka i sina spasmer som sprider sig från benet upp i hela kroppen, greppet kring bänken faller och Leo försöker verkligen få tag i den igen, men istället går allting ännu långsammare, varenda sekund fram tills det att han faller i marken går så fruktansvärt långsamt. Leo kan se hur löven rör sig i det torra vinterklimatet, han kan se hur några fåglar lyfter från träden ett kvarter bort, han ser hur några snöflingor faller högt ovanför honom. 
"Jag hämtar någon" utbrister den mörkhåriga mannen som stått bredvid honom panikslaget, och stressar iväg för att hitta någon som kanske kan hjälpa Leopold Wahlbeck som upplever världens förändring medans han försöker vänta på hjälpen. Träden vissnar och drar ihop sig till små torra klumpar, allt levande tycks smälta ihop till små torra men gelé liknande ting och, och, och plötsligt står hon där, kvinnan som inte velat lämna honom ifred sedan han kom tillbaks, kvinnan som förstört hans ansikte, och de är helt ensamma, han är ensam med kvinnan som förstört det enda som gjort honom vacker var förstört för evigt och evigt. Hennes leende är stort medans hon utstrålar mörka rörelser, som om hon formade luften till sin fördel, sedan nyttjar hon den till att förstöra allt det som tidigare varit levande, alla klumpar av uttorkad gelé blåses bort och tänds på, han inser att världen måste återfödas ur asken, eller iallafall enligt henne. 

När allting återfötts ur askan av den gamla världen lär hon några utav de nya människorna att styra luften, att skära sönder huden med hjälp av luft vass som rakblad och deformera fler utav de gamlas ansikten, plötsligt är inte bara han utstött med ärr, utan alla som lyckats överleva världens undergång och lite till bär dem, varenda ansikte är lika unikt och vackert deformerat, ger dem en samhörighet, och en biljett till helvetet självt. 

Han dumpas i en avgrund utav de utstöttas ledare, utstött från de utstötta är vad han är, dag och natt dömd att vandra förevigt ensam, ärren som nu tack vare den sovande kvinnan täcker hela hans kropp visar det, aldrig kommer han få någon ro, och allt detta pågrund utav den där djävulska varelse som lyckats förtära honom inifrån och ut, och fått honom i den här skiten. Deras misstag har förstör allt för honom är det sista han tänker innan han rycks tillbaka tusentals år i tiden och tillbaka till tvåtusentalet, någon står böjd över honom, så fort kvinnan som hukar sig över honom inser att han har vaknat haglar frågorna över honom. Lider du av epilepsi? Är du schitzofren? Mår du bra? Kan du resa dig upp själv? Är några utav de frågorna som ramlar ner över honom, han skakar bara på huvudet som svar, kör handlator i marken som börjat täckas av snöflingorna som fridfullt haglar ner från himlens mörka vrår, och reser sig sakta upp, men möts utav hälften av alla elever som flockats kring hans tidigare livlösa kropp och faller återigen handlöst till marken och in i framtidens dimmor. 

Kanske det bästa kapitlet på den här boken, imponerande. 

Uppdateringen är också imponerande, bara en månad sedan jag postade här sist. 

tror inte jag släpper smokebreak på onsdag, känner mig inte redo än, om jag någonsin kommer göra det, men det kanske poppar upp nått annat kul istället. 

Eftersom min uppdatering suger kan ni ju alltid läsa en av mina absoluta favoritböcker, "She destroyed us -Fomar" av Dieitpink, vilket är bland det bästa jag läst här på wattpad!

Auf Wiedersehn.