Alva's perspektiv
~ 100 år senare ~
Jag satt i min vanliga gamla fåtölj i vardagsrummet, Ogge satt i soffan och läste dagens tidning.
"Grattis Alva, hur känns det att vara hundrafemton år?" Frågade han med sin hesa röst och reste sig upp för att krama mig, men jag stoppade honom med att vinka men handen, hans rygg var ganska sliten efter alla dessa år.
Jag kan inte fatta att tiden har gått så snabbt. Man vill bara ta sig tillbaka till den tiden man var ung. Men så går det inte till. Jag minns inte så mycket nu för att jag är så gammal, men det jag kommer ihåg är att jag hade haft en väldigt rolig barndom.
Jag kommer tillexempel ihåg när jag träffade Kerstin för första gången, och när jag utnyttjade Ogge som nu är min pojkvän, eller säger man gubbe? Jag kommer också ihåg när jag red med Sanna, bakade muffins med Ogge.
Jag skulle bara vilja göra om allting en gång till, ta vara på tiden och ha lika kul som jag hade haft. Varför skulle man bli gammal?
Kent agent sattes på på tv:n och jag fick ännu ett minne om barndomen, mitt favorit program. Jag stängde av det och ryckte åt mig tidningen som Ogge hade läst. Han var visst inte klar men jag bryr mig inte.
"Ogge kan du fixa en gurkmacka?" Sa jag och han suckade bara och gick till köket. Jag slog upp tidningen och började läsa om allt från himmel till jord. Ogge kom in i rummet med min gurkmacka och något mer, han gav mig det som såg ut att vara en present och satte sig bredvid mig i soffan.
Jag öppnade paketet och jag trodde nästan inte mina ögon. Där låg det. Den saken jag alltid viljat ha. Den saken som nästan alla hade fått men inte jag, kunde man få bättre pojkvän? I paketet låg det bästa någonsin, något som man aldrig skulle glömma, ett minne för livet. En rosa supermoppe.
The end.
____________
HAHAHAHAHAHAHSHAAA
