you don't know me- Omar Rudberg

2

*Daniella's perspektiv*

Att få komma hem var skönt då det jämt var tyst och lugnt. Jag och mamma bodde ensam i ett litet hus i Åsa en liten bit utanför Göteborg.

Maten jag och mamma hade beställt hade kommit och vi satt och tittade på the fault in our stars. Det var en film som betydde väldigt mycket för mig så jag fick hopp om att fortsätta kämpa.

-" Känner du dig redo för att börja skolan imorgon eller ska jag ta ledigt åt dig?" Frågade mamma och jag tänkte efter.

-" Jag vill gå dit, så jag går och lägger mig." Svarade jag och mamma log.

-" Okej men du får börja efter lunch för du måste sova. Godnatt." Jag nickade och svarade med ett godnatt.

Jag bytte om till pyjamas och la mic i sängen innan jag somnade.

När jag vaknade var klockan halv 12 så jag gick fram till min garderob. Jag tog fram ett par vita jeans och en marinblå tröja som jag drog på mig. Efter det sminkade jag mig som vanligt med basprodukter och även mascara och fixade till ögonbrynen innan jag tog på mig peruken.

Jag gick ner och gjorde ordning en smörgås och ett glas juice innan jag gick till skolan.

Jag gick in genom porten och snabbt såg Linn mig så hon kom och gav mig em varm kram.

-" Jag har längtat efter dig så mycket." Sa hon och jag skrattade.

Vi gick till mitt skåp så jag kunde lämna sakerna och tog sedan min mapp som jag behövde ha till engelskan.

Linn babblade på om att det hade kommit en ny kille som tydligen alla tyckte var sjukt snygg. Ja efter att ha vart borta en vecka så missar man mycket. Dörren till engelska salen öppnades och vi fick gå in.

-" Hej Daniella vad kul att du är tillbaka." Sa hon och kramade om mig. Engelskalärare var typ den enda bra på våran skola. Hon var runt 20år och förstod oss ungdomar bra.

Jag gick och satt mig på min plats längst ner i hörnet medan resten av klassen strömmade in. Bredvid mig satte sig den nya killen som jag såg på sjukhuset igår. Som Linn sa sög han väldigt bra ut.

-" Hej, Omar heter jag." Sa han och höll fram handen.

-" Hej, Daniella" svarade jag och skakade den löst så min kraft inte fanns där.

Vi slutade lektionen och jag gick sakta ut från klassrummet. Min ork fanns knappt kvar så när jag kom ner för trapporna satte jag mig på bänken och andades.

Det tar jämt några dagar att hämta sig från operationerna även fast de inte är stora.

-" Mår du bra?" Frågade Omar som kom ner för trapporna. Jag andades kraftigt innan jag fick ut ett svar

-" Jag vet inte jag kanske borde gå hem." Svarade jag och han nickade sakta.

-" Jag skjutsar för jag vill inte att du svimmar efter vägen." Sa han och jag tackade för att han ställde upp.

Han var riktigt snäll, för tillfället var han en sån där kille som alla drömmer om men vem vet han kanske vara vill ge en det första intrycket.