Ex vs Ex

Kapitel 17

Kapitel 17

''Ja, jag gjorde det. Döda mig om du måste men kan alla sluta se det som en big deal.'' Mumlar jag ilsket till Gabriel på busshållplatsen för den hundrade gången. Jag har försökt förneka det men orkar inte längre.

''Tessi, vem fick plocka upp spillrorna av ditt spruckna för cirka ett år sedan? Vem fick avsluta en bra vänskap och ge Alec en blåtira?'' 

''Du.'' Medger jag irriterat. ''Men jag bad dig inte ge honom en blåtira, jag hade gärna gjort det själv.'' Försvarar jag mig. ''Men du behöver inte oroa dig för inget kommer hända mellan Alec och mig, han är jävla svin och jag vet bättre än att bli ihop med honom igen.'' Jag gör en äcklad min som för att förtydliga mitt argument.

''Så varför kysste du honom?'' Frågar Gabriel och spänner ögonen i mig. 

''Jag har redan sagt det typ hundra gånger. Låt det vara! Kan du sluta vara min jobbiga, överbeskyddande storebror?'' Jag höjer rösten vilket får Gabriel att också höja rösten.

''Jag tänker inte stanna uppe hela natten för att kolla på chick-flicks när ditt hjärta krossas igen!'' Nästan ropar Gabriel.

''Jag kommer aldrig blir ihop med honom någonsin, jag hatar honom!'' Skriker jag tillbaks.

''SÅ VARFÖR KYSSTE DU HONOM DÅ?!'' Jag öppnar munnen för att skrika tillbaka på honom men märker att alla på busshållplatsen är knäpptysta och deras blickar är riktade mot vårt håll.

''Gabriella, jag förstår att det är din tid på månaden just nu men det är inte en ursäkt för att vara en fullständig bitch.'' Jag ser min buss anlända och stiger på. ''Ring mig sen, älskar dig!'' Jag ger honom en slängkyss innan jag sätter mig längst bak som vanligt. 

Jag vet att Gabriel menar väl men kan han sluta bete sig som om han äger mig, han måste lita på att jag är förståndigare än förr. Jag är det va? Liksom jag är fett smart.

Jag tycker synd om nästa tjej som faller för Alec. Faller för hans mörkblå, djupa ögon, hans bruna, mjuka hår. Åh, det där leendet, det där badboy flinet... vänta va? Sluta Tessa, sluta!

Innan jag vet ordet av stannar bussen på min gata, vart gick tiden? Jag stiger av och går in i huset och det första jag hör är ett högljutt skratt. Ann?

Jag går in i köket och hittar mamma och Ann kippa efter luft mellan skrattanfallen. Detta känns bara fel och onaturligt.

''Åh, Tessi! Vi pratade just om dig, slå dig ner.'' Skrattar mamma och drar ut en köksstol. Jag sätter mig långsamt ner och ler stelt mot Ann som försöker återhämta sig från skrattanfallet. ''Jo Jag nämnde just för Ann att du letade  jobb.'' Sen när? Jag behöver visserligen pengar men både jag och mamma vet att jag är för lat.

''Och jag har flera rum i huset som behövs målas, du kommer tjäna en del ska du veta.'' Mamma ler uppmuntrande åt mig. Hmm, se Alec mer än jag redan måste? Nej, tack!

''Tack för erbjudandet men jag har så mycket i skolan just nu.'' Lögn!

''Skolan? Du sitter hemma varje kväll eller är med kompisar, jag har inte en gång sett dig göra läxor.'' Fan, mamma! Fatta hinten. ''Ann kommer ge dig bättre lön än jag och pappa någonsin kommer och jag vet att du för lat för att skaffa ett riktigt jobb.'' Sant. Jag behöver pengar och Alec är säkert aldrig hemma så hur jobbigt kan det vara.

''Okej, tack så mycket! När kan jag börja?'' Ann ler triumferat.

''Du skulle faktiskt kunna börja nu om du inte har något planerat.'' Fan, jag måste verkligen skaffa mig ett liv.

''Jadå, låt mig bara byta om så är jag där om 10 minuter.'' Ler jag artigt och går upp på mitt rum för att byta.

Dem nästa 30 minuterna gick ut på att Ann förklarade steg för steg hur jag skulle måla, jag försäkrade henne om och om igen att jag hade gjort det förr. 

Nästan allt är nu uppackat i deras hus och jag känner mig mer bortkommen än innan, jag tassade på tå efter Ann som leder mig igenom huset.

''Du kan börja med det här rummet, jag tror inte du blir klar idag men blir du det så kan du bara fråga Alec.'' Hon tar på sig en rock och går mot ytterdörren.

''Vänta va?'' Är Alec hemma? Detta är så jävla typiskt min tur. 

''Hejdå!'' Vinkar hon glatt och slänger igen dörren efter sig. Helvetes jävla skit!

Om jag är tyst så kanske jag hinner bli klar innan han märker att jag är här, jag fixar det. Jag gick inte på 13 balettlektioner för ingenting, jag är som en fucking svan. Tänker jag samtidigt som jag går in i en vägg, som för att motbevisa mitt påstående.

''Mamma?'' Ropar Alec frågande från övervåningen. Ah, panik! Jag säger det första som dyker upp i huvudet.

''Nej, nej. Målar service, gå tillbaka till ditt du. Jag är snart klar!'' Ropar jag i en dålig latino dialekt. Jag hör honom stanna upp men sen gå ner för trappan, jag letar desperat efter något att dölja ansiktet med. Jag hittar en slags operations mask jag antar att Ann gav mig för att inte andas in några giftiga ångor. Den täcker inte ögonen så jag släpper ut mitt hår också och rullar ner persiennerna så det blir en aning mörkare i rummet. Okej detta är bara löjligt, jag drar av mig masken men när jag ser Alec komma in fylls jag av samma slags panik och tar på den igen.

''Snart klar? Du har inte ens börjat.'' Konstaterar han och studerar de kala väggarna. 

''Lilla vän, du borde inte vara här. Giftiga ångor, farligt för hälsan.'' Jag sneglar bakom mig och upptäcker att han inte bär någon tröja, hans hår är blött och ruffsigt så jag antar att han precis kommit ut ur duschen som den detektiv jag är. 

''Lilla vän? Hur gammal är du? Du låter då inte så gammal.'' Han tar några steg närmare, jag tar upp rollern och börjar måla vitt på väggen så professionellt jag kan, vad det nu innebär. ''Vad heter du föresten?''

''Jag är 28, jag heter Esmeralda och måste verkligen arbeta nu så hejdå.'' Jag vinkar över axeln och hoppas att han ska gå, till min besvikelse står han kvar.

''Har du en kompis som heter Quasimodo som bor i notredam också?'' Småskrattar han. Jag svarar inte utan ignorerar honom bara, kan han inte bara lämna mig ifred?! Han kommer fram till mig och jag vänder mig bort, han drar handen över den nymålade väggen vilket lämnar ett långt handavtryck.

''Kan du gå!'' Utbrister jag och glömmer min latino accent, förhoppningsvis märker han det inte.

''Ta det lugnt, jag går.'' Börjar han och backar ett steg, han lutar sig nära och viskar i mitt öra ''Tess.'' Han smäller till mig på rumpan innan han lämnar rummet 

*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Skriv gärna i kommentarerna vad ni tycker om boken, ge mig lite feedback. Det alltid kul att se vad ni gillar eller ogillar om berättelsen.