Ex vs Ex

Kapitel 18

Kapitel 18

Ska jag springa efter honom och klå skiten ur honom i hopp om att han får minnes förlust och glömt att jag någonsin varit där eller fortsätta måla? Jag fortsätter måla. Jag måste få klart jobbet så att jag kan lämna det här huset så fort som möjligt. Jag hade ju inte kunnat gömma mitt ansikte från Alec för evigt, så varför försöka. Jag är dock ganska sur över att jag inte ens kunde lura honom i 5 minuter.

Rummet jag målar i har tre väggar som behövs målas, en vägg är bara ett stort fönster med utsikt över den stora trädgården. Det står några lådor i mitten av rummet där det med svart tush står skrivet Finsaker. Detta gör mig såklart nyfiken.

''Feliz Navidad, Feliz Navidad! Prospero año y Felicidad.'' Sjunger samtidigt som jag målar klart den första väggen. ''I wanna wish you a merry christmas, from the botom of my heeaaaaart!'' Jag tänker fan söka in till x-factor, jag har en änglaröst.

''Tess, Tess!'' Ropar Alec och rusar in i rummet panikslaget. ''Är du okej?'' Han håller mitt ansikte mellan sina händer vilket trycker upp mina kinder till en oatraktiv min.

''Ja, jag är okej. Vadå?'' Jag slår bort hans händer men han fortsätter känna på mig som om jag vore skadad.

''Jag hörde ett läte, det lät som om du höll på att dö.'' Han möter min blick och jag uppfattar en flin på hans läppar. Jag fattar då att han pratar om min sång röst.

''Ey!'' Fan, kom på med en comeback. Jag flackar med blicken över rummet och inser då att jag inte behöver någon comeback, jag har färg. Jag doppar handen i den vita färgen och gnuggar sedan handen i Alecs ansikte tills han knuffar bort mig.

''Va fan! Jag duschade ju fan precis.'' Han försöker få bort så mycket av färgen som möjligt samtidigt som jag viker mig dubbel av skratt. 

''Du, Tessi.'' Jag höjer blicken samtidigt som jag får en pensel i ansiktet. Jag ser ljuset, jag ser ljuset..... åh nej vänta, det var bara vit färg. 

''Det är inte rättvist! Du förtjänade det iallafall.'' Skrattar jag och stryker bort färgen runt ögonen. Alec skrattar också men tar sedan helt random av sig sin tröja igen. ''Vad är det med dig och ta av dig din tröja helt random?'' 

''Jag måste duscha IGEN, du är välkommen att delta när du vill.'' Säger Alec över axeln och går ut, jag rodnar och går tillbaka till att måla.

En halvtimma senare hör jag Alec komma ut från badrummet, jag har lyckats tvätta bort större delen av den vita färgen i ansiktet, det finns dock inte så mycket jag kan göra med färgen i mitt hår. Jag står på tå på en pall för att nå högst upp på väggen, detta känns väldigt osäkert. Pallen är stadig dessvärre är inte jag det.

''Ska du med eller?'' Jag vänder mig till Alec i dörröppningen och knäpper knapparna på sin blåa skjorta.

''Vart ska du? Äh, det spelar ingen roll, svaret blir fortfarande nej.'' Jag sträcker på mig lite till och får nästan hoppa för att nå de omålade delarna. Jag är inte kort men det här taket är löjligt högt.

''Helt säker?'' Frågar Alec.

''Ja.'' Säger jag bestämt, plötsligt känner jag två armar runt min höft och jag tappar andan. Inte igen, inte igen! Jag kommer inte låta hans beröring paralysera mig. Jag får mig själv till att snurra runt, kanske hans irriterande flin skulle ge mig styrkan till att slå honom. Jag är nu mer än ett huvud längre än honom och hans jäkla armar ligger fortfarande runt min höft, han ser irriterande självbelåten ut eftersom jag inte slår honom eller gör något motstånd. 

Han låser nu armarna runt min höft och lyfter sakta ner mig från pallen som om jag vore tyngdlös. Han lutar sig närmare tills våra ansiktet är ungefär 1 decimeter ifrån varandra och jag kan omöjligt bryta den intensiva ögonkontrakten.

''Helt säker?'' Frågar han igen. 

Kyss honom, Tessi! För guds skull kan du inte bara erkänna att du-

''J-j-jag mås-ste måla klart.'' Stammar jag nervöst. Varför beter jag mig så svag runt honom? Jag är inte det men han rubbar mitt system! Han släpper långsamt taget och backar ett steg. Han ser fortfarande självsäker ut och inte det minsta berörd över vad som nyss hände.

''Okej, ses imorgon då.'' Han blinkar med ena ögat innan han försvinner ut ur rummet. Jag kommer på mig själv att hålla andan tills jag hör ytterdörren öppnas och stängas.

Det är redan mörkt ute och jag har säkert missat middagen, men av någon anledning har jag tappat apptiten. Det börjar bli mörkt ute men jag vill bara bli klar med det här rummet idag och säga till Ann att jag inte vill fortsätta måla.

Jag gör som bestämt och fortsätter måla. Jag är snart klar men nacken gör ont och jag är jävligt trött så jag bestämmer mig att ta en välförtjänt paus i vardags rummet i den väldigt bekväma soffan. Soffan är faktiskt så bekväm att jag skulle till och med... kunna somna...gäsp... när som... helst.........