~Kapitel 18: Famnen~

1.1K 43 9
                                    

~Novalies Pers~

Vi gick in till köket för att sätta oss vid köksbordet för att prata. Mamma satt sig mittemot mig och hade armbågarna på bordet med ihop klämda händer, som om hon ber. Hon har fortfarande förklädet som hon fick i julklapp när jag var typ 10 eller nått. Att den fortfarande håller är ett under. Så många gånger som hon har användt den.

"Vi har mycket att prata om." Sa mamma sprängt.

"Vad vill du veta ?"

"Varför åkte du en moped utan hjälm ?"

"För att jag hade det förra gången jag åkte och då tänkte jag att Oscar skulle få använda den. Och då ville jag va snäll, det är därför jag inte hade hjälmen på mig."

"Är Oscar han som va utanför trappan igår ?"

"Nae, det var Felix. Fast Oscar och Felix är bästavänner."

"Hmm...okeej. Denna gång så slipper du undan men nästa gång det händer så kommer du få nått straff bara så att du vet." Sa mamma och spände sina ögon i mina.

"Jaja, jag vet. Får jag gå och lägga mig nu ?" Sa jag suckande. Jag var rikigt trött..

"Självklart. Sov så sött min lilla Novis." Sa mamma och blinkade flörtigt med ögonen.

Jag reste på mig och gick uppför trappan. När jag var uppe på övervåningen så gick jag längst bort i korridoren till mitt rum. Väl i mitt rum så hoppade jag i sängen, bokstavligen. Jag log där och tittade upp i det kritvita taket. I taket så fanns det såna där lysande stjärnor som lös i mörkret. Jag hade satt upp dom när jag var typ 6 år. Jag kommer ihåg det så väl när jag satt upp dom.

Jag var 6 år och hade otroligt kort hår. Mamma hade köpt dom till mig på min födelsedag och jag var överlycklig. Jag hade önskat mig såna sen jag var typ 3 år. När jag hade öppnat paketet och sätt att jag fick dem så sprang jag det fortaste till mitt rum för att sätta dom i taket. fast jag var otroligt kort då så jag nådde inte så pappa fick hjälpa mig. Jag var redigt nöjd med det när det var fixat.

Jag log som ett fån i sängen. Det måste va ett utav mina bästa minnen. Det var bättre förr. Då fanns det inte läxor, drama och prov och allt. Livet var bara enkelt. Jag saknar de tiderna. Då jag hade vänner.

Jag suckade och sträkte mig efter min mobil. Jag startade så att låsskärmen öppnades och såg att det var masser ifrån Instagram och Twitter. Deras fans gick bananas. Jag drog fringret för att öppna ett Insta inlägg som nån hade gjort. TheFoooinmyheart, vilket namn. Jag skrollade ner för se vad denna människan hade kommenterat. Självklart var det kortet på mig och Felix när vi stod och kramades. Det kunde ju lika gärna va ett fan som kramade sin idol.

"Din jävla hora! Hur kunde du ta Felix ifrån oss ?! Går runt och tror att du är nått. Men det är du inte! Rör du Felix så dör du!" Moget.

"Låt bli min Felix slyna!" Var en annan kommentar. Sååå moget skrivet.

"Gå och ta självmord! Du förkännar inte att leva, jävla fitta!" Ännu en kommentar. Undra hur många som har en hjärna igentligen. Många har visst inte det. Det kan ju va bra att ha en liksom.

Och så vidare. Det fanns tusentals såna kommentarer. Men denna gång så tog jag inte åt mig. Jag suckade och la ifrån mig mobilen. Jag reste på mig och var på väg mot badrummet men jag blev störd. Det var nått litet klingande ljud som lät. Jag fattade först inte vad det var tills jag såg fönstret. Nån kastar små sten mot fönstret. Vem kan det va ? Jag gick med små och sakta steg mot fönstret och ska jag vara ärlig så var jag livrädd. När jag väl var framme vid fönstret så sneglade jag ut. Det var kolsvart ute. Jag kunde se en skugga i trotarlampan men jag kunde inte se vem det var. Jag ställde mig mot vägen brevid fönstret och tog ett djupt andetag. Jag tog modet jag hade och öppnade fönstret.

En vanlig tonåring (pausad på obestämd tid)Where stories live. Discover now