Only One •• o.e

tjugoett

tjugoett 

/ isabelle / 

Det var en ganska lång stund kvar till utspringet så jag hade sagt till Sabina att jag skulle leta reda på Adam. Jag brydde mig inte om att skriva på sms utan letade bara reda på var hans klass stod och försökte hitta honom där. Jag såg honom i folkmassan och gick fram. När han såg mig lös han upp i ett leende, men det försvann ganska snabbt när han såg mitt ansiktsuttryck. Jag vinkade till mig honom och vi gick ifrån människorna som gick i hans klass. 

”Isabelle.” Sa han och log svagt. Om han bara visste. ”Har det hänt något?” 

Jag kunde inte göra annat än att skratta. ”Innan jag svarar vill jag fråga dig något. Vad tror du att du håller på med?”

”Vad menar du?” Frågade Adam. Jag skakade på huvudet. Han visste vad jag menade.

Jag såg mig omkring och suckade högt. Såklart försökte han spela dum men jag föll inte för det. Inte den här gången. Han hade gjort detta så många gånger utan att jag ens förstått det, men nu gjorde jag det, och jag tänkte inte låta honom göra det igen.

”Ja. Jag undrar vad du håller på med. Tycker du det är okej att göra så mot någon du varit tillsammans med i mer än ett år?”

Hela situationen var bara så fel och jag trodde aldrig att jag skulle behöva sitta i denna sits. Men nu gjorde jag det och jag visste knappt själv hur jag kunde hantera det. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva säga detta till Adam. 

”Isabelle kan du snälla berätta vad du pratar om?” Sa Adam och höll upp händerna i luften. Det faktum att han mycket väl visste vad han gjort men försökte få mig att se dum ut gjorde mig bara ännu mer arg än vad jag redan var. Om jag redan visste så fanns det ingen poäng med att försöka spela dum. 

Jag förstod att han bara skulle fortsätta låtsas som att han inte visste vad jag pratade om, så då orkade jag inte försöka få honom att säga det. Istället så tog jag ett djupt andetag och försökte förstå ifall detta verkligen var på riktigt. Det kändes inte alls som någonting den Adam jag kände skulle göra. Men han hade gjort det och det kunde han inte ta tillbaka nu. Flera gånger, dessutom. Det var nog det som gjorde mest ont, att han inte förstått att det var fel efter första gången, utan fortsatte - för att det kändes bra. För att jag, hans flickvän, inte räckte till enligt honom. 

”Jo, jag kan ta och berätta för dig.” Argt och ledset på samma gång suckade jag. ”Jag kommer hit för att avsluta min tid i skolan på bästa möjliga sätt, och sedan får jag veta att du har gått och varit något så äckligt som otrogen. Bakom ryggen på mig dessutom. Det är vad jag pratar om.” 

Det såg ut som att all luft gick ur Adam, som en ballong som någon stack ett hål i. Nu fanns det ingen tid för att spela dum, det fungerade inte. Det var helt enkelt dags för honom att stå för det han gjort och berätta för mig varför.

”Det är inte som du tror”, försökte Adam. Den ursäkten betydde ingenting och det måste ha varit den som alla drog till med när de blivit ifrågasatta. Jag visste mycket väl att det visst var som jag trodde. Är man otrogen så är man. Inga ursäkter. Jag tänkte absolut inte stå och förlåta honom, det fanns inte ens på kartan. 

”Då får du jättegärna förklara, skulle vara intressant att höra måste jag säga.” Sa jag sarkastiskt. ”Ska du dra någon lögn om hur det inte var meningen nu eller? Jag vet redan sanningen, Adam. Försök inte rädda dig själv, du ser bara dum ut nu.” 

Adams ansiktsuttryck förändrades och det var som om hans ögon mörknade. Jag hade aldrig sett någonting sådant förut och helt ärligt skrämde det mig en aning. Men jag försökte se så självsäker jag bara kunde ut, för annars skulle han vinna och det fanns ingen chans att jag tänkte låta honom göra det. 

”Så du blir upprörd över att jag gjort det här men jag får alltså inte bli det när den där Oscar praktiskt taget är din pojkvän?” Adams ord gjorde inte ont alls och jag kunde inte göra annat än att skratta åt det han stod och påstod. 

”Min pojkvän? Hördu, om du tror det borde du nog ta dig en titt på Oscars och min vänskap.” Sa jag och betonade ordet vänskap extra mycket. För än så länge var vi inget annat än bara vänner. 

Adam tryckte ihop sina läppar så att de blev som ett tunt litet streck och såg på mig. Jag kunde se på honom att det var massvis av olika känslor som bubblade runt inom honom och det förstod jag. Allt jag ville just nu var att knäcka honom, vinna, på något sätt. Det var väl någon form av hämnd. 

”Naiva lilla Isabelle, tror att Oscar bara vill vara vänner.” Skrockade han. ”Skulle inte tro det.” 

”Naiv? Nu får du väl ta och lägga ner.” Sa jag och la ena handen för munnen för att kväva ett skratt från att slinka ut. ”Jag har aldrig sagt att han bara vill vara vänner. Allt jag sa var att vi bara var vänner just nu.”

Jag visste att vi inte kunde stå och prata allt för länge då jag faktiskt skulle ta studenten, bara att tänka tanken att jag stod här och bråkade med Adam innan en så stor händelse i mitt liv var bara sjuk. 

”Men du vill ju alltså vara med honom!” Det märktes att Adam inte ville höja rösten allt för mycket men han lyckades inte särskilt bra. Och det ville jag. Mer än vad jag ville vara med honom just nu, i alla fall.

- 

notera att jag inte vet hur det går till när man tar studenten så HAHAH

fick reda på att min favoritlärare inte ska ha oss längre efter sommarlovet :((( började typ gråta
och btw sprang 5km idag?? vem är jag?? 

om ni vill skriva ut erat hat till Adam feel free att göra det i kommentarerna, ser fram emot att läsa det