Only One •• o.e

tjugotre

tjugotre

/ isabelle /

Jag och hela min klass hade åkt på flaket och jag var äntligen på väg hem igen. Hela den här dagen hade varit så otroligt hektisk men ändå så otroligt bra. Det faktum att jag och Oscar kysstes hade fortfarande inte riktigt sjunkit in, men det hade Adams blick som var blandad av avund och avsky. Kyssen hade antagligt ägt rum förr eller senare men det faktum att det skedde mitt framför hans ögon var helt och hållet hans eget fel. Även fast jag inte var en person som ofta tyckte att olika former av hämnd var nödvändigt så kändes det verkligen så i denna situationen.

Mamma och pappa hade självklart också sett och ifrågasatte genast hela situationen men jag berättade att jag skulle förklara så fort vi kom hem då det inte fanns någon tid för att dra hela historien just då. Det var knappt så jag själv förstod vad som hänt.

Adam hade inte hört av sig alls vilket helt klart var förståeligt men jag var fast besluten om att vi skulle behöva prata om det snart. Kanske inte reda ut det, för det skulle nog inte ens gå - men inte lämna det såhär efter mer än ett år. Om han ville det återstod att se, men det var i alla fall vad jag tyckte kändes allra bäst.

Oscar, däremot, hade redan skrivit ett flertal sms vilket bara gjorde mig jätteglad. Vi pratade inte så mycket om det som hänt tidigare utan ifall vi kunde ses någon dag snart. Han sa att han ville berätta någonting, vad hade jag ingen aning om men det återstod att se.

"Hallå?" Hördes Sabinas röst från nedervåningen. Jag ropade tillbaka att jag var på mitt rum och hörde inte långt därefter snabba fotsteg upp för trappan.

Sabina hade, precis som jag, bytt om till andra kläder som var bekvämare än innan, och såg bekymrat på mig när hon klev in i rummet. Jag gav henne ett svagt leende tillbaka, utan att riktigt veta vad jag skulle säga.

"Hur känns det?" Sabina hoppade upp på sängen och satte sig likadant som jag gjorde.

Jag ryckte på axlarna. "Blandat, antar jag."

Hon nickade och fuktade läpparna med sin tunga innan hon vred på nacken och tittade på mig. Hennes ögon som vanligtvis såg så livliga ut var näst intill tomma och jag kände på mig att det var någonting mer som hade hänt. Sabina var aldrig den personen som var ledsen eller hade problem så det kändes annorlunda att se henne såhär.

"Hörde om dig och Oscar." Berättade hon och log smått. "Jag är glad för er två."

"Jag kysste honom framför Adam och allt. Gud, vad hemsk jag är." Sa jag och kunde inte hjälpa att le efteråt.

"Du har rätt att vara det", sa Sabina och suckade.

Jag la ena handen på hennes ben och vände på huvudet så jag tittade på henne som hon gjort på mig innan. "Vad har hänt?"

"Det handlar inte om mig nu", Sabina log svagt och tittade ner i sitt knä.

"Det känns ju som att det alltid handlar om mig annars." Det var sant. Alltid satt vi och diskuterade mina problem och allt som var jobbigt i mitt liv. Visst pratade vi som vad som hände i Sabinas liv också men inte alls lika ofta eller mycket. Inte på senaste tiden i alla fall.

"Kristian sa att det inte fungerade mer." Sa Sabina efter en stund. Det var nästan så att jag knappt trodde på det först. Sabina och Kristian som alltid varit så himla kära och aldrig varit utan varandra. Det gick knappt en sekund utan att de satt och gullade med varandra. Jag som alltid trott Kristian älskade Sabina över allt annat. Men människor förändras. Det har jag lärt mig under de senaste timmarna.

Jag la armarna runt Sabina och då började hon snyfta. "Jag är ledsen. Varför gjorde han det?"

"Jag var tydligen uppe i allt annat", sa Sabina. "Men jag fattar inte vad han menar med det. Han var ju allt jag kunde tänka på."

Jag släppte taget om Sabina och drog ena tummen över hennes kind. "Han förtjänar inte dina tårar om han sa så till dig. Du förtjänar bättre."

Hon lutade sig tillbaka mot väggen igen och jag gjorde detsamma. Sabina sa att jag kanske hade rätt men att det ändå kändes som att Kristian hade slitit ut hennes hjärta, slagit på det med en hammare och sedan sparkat på det så att det gick i flera tusentals bitar. Jag förstod känslan.

"Kärlek är så komplicerat", suckade jag. "Men ändå så fint. Som en käftsmäll man bara vill ha mer av. Smärtan känns ju lite bra. Eller hur?"

-

Sabina snuttisen :((( planerade inte detta egentligen men det är väl kind of ett mellankapitel. hoppas det är okej ändå!

The fact att jag har haft 3 prov och ca 4 inlämningar denna veckan?? OCH GJORT ALLT?? Woop woopppp. Skrev ett brev på 100+ ord PÅ SPANSKA i veckan? BOCADILLO DE JAMON VAD STOLT JAG ÄR