Alla änglar har inte vingar || o.r

Kapitel 5~ Hemma

Jag gick mot mitt skåp för att lämna mina böcker ifrån sista lektionen. Jag tog min väska och låste sedan skåpet. Jag började gå mot utgången utan att säga hejdå till någon. Jag hade bara en vän men hon gick i en annan skola. Hon visste inte allt om mig men det var hon jag hade förtroende för. När jag öppnat den första dörren till utgången kände jag en hand på min högra axel. Jag stannade och tittade bak för att möta Felix ögon. Jag orkade inte prata med någon just idag så jag vände mig om igen och började gå igen. Jag öppnade den andra och sista dörren och kom sedan ut i ösregnet. Felix tog tag i min arm och gjorde någon skruv så att jag stod mot honom.

"Kan du sluta vara så sur och ignorera alla?" frågade han en aning irriterat

"Varför skulle jag sluta ignorera er? Det är ju inte precis så att jag vill prata med er eller ha er hängande efter mig! Jag vill bara lämnas ifred! Kan ni inte göra det någon gång?!" sa jag och drog tillbaka armen och höll den tätt mot kroppen. Jag började bli dyblöt och var inte precis på humör för att gå hem till min mamma och hämta nya kläder.

"Vi bryr oss! Varför kan du inte acceptera det?"

"För att jag klarar mig själv! Jag behöver inte några killar som försöker fixa något som redan är trasigt!" sa jag en sista gång och vände på klacken och sprang hem. Hem till min mamma för en gång skull.

Jag tog fram mina nycklar och öppnade den stora porten. Mamma och jag hade bett min pappa att göra en större dörr in till villan för att vårt hus inte skulle se ut precis som alla andras i det här kvarteret. Han hade fixat det och huset hade fått en mycket finare kontrast. Jag klev in i den prydligt städade hallen. Mamma hade alltid varit ganska pedant. Jag tittade mig omkring för att se några livstecken. Inga så här långt.

"Hallå?" ropade jag, inget svar. Skönt då behövde jag inte svara på några frågor som "var bor du nu?" och "varför är du här?!" Mamma har aldrig varit den bästa på att försöka fråga någon hur man mår efter någons död. Hon tänkte väl mer på sig själv hela tiden.

Jag gick upp till mitt rum för att hämta det jag skulle behöva. Sedan gick jag in i badrummet och tog en dusch. Jag hade ju ingen dusch där jag bodde så jag passade alltid på när jag var ensam hemma eller när det ösregnade. Regnet kanske inte var det renaste vattnet men det funkade. Jag skyndade mig att fixa allt och sedan efter en halvtimme var jag ute ur huset. Fortfarande inget tecken på att mamma ens hade tänkt att komma hem idag. Jag kollade på klockan på min mobil. 17.57. Jag tittade i min väska med mat jag tagit med mig. Jag tog snabbt upp en macka som fick bli min middag. Sedan sprang jag till eken igen.