Alla änglar har inte vingar || o.r

Kapitel 14~ Omars hus

Jag tittade på Omar medans jag försökte komma på ett bra svar. Det bästa skulle väl vara att säga adressen hem till mamma men jag ville inte. Tänk om han kom hem till mamma och jag inte var där och mamma sa att jag inte bodde där. Då hade han kommit på att jag ljugit. Snabbt tog jag beslutet att ta någon plats som låg nära.

"Ehm, ganska nära centrum" svarade jag och Omar sken upp i ett leende som skrämde mig lite grann

"Jag med faktiskt, vilken gata bor du på?" frågade jag och jag sjönk ihop lite

"Ehhm, kommer inte ihåg" ljög jag snabbt och han tittade lite snett på mig

"Kommer du inte ihåg?" frågade han trotsigt och lyfte ena ögonbrynet

"Precis" svarade jag osäkert

"Asså, det är okej om du inte vill säga exakt var du bor, jag vill inte heller göra det. Förlåt om jag var lite på" sa Omar och gav mig ett ursäktande leende och jag log tillbaka

"Det är okej" svarade jag och precis då stannade bussen vid vår hållplats

Hållplatsen var precis vid skolan så vi hade sällskap en bit till centrum. När vi kommit fram dit fanns det två vägar. En åt några stora bostadshus och en mot skogen. Omar skulle såklart till husen men jag skulle mot skogen. Vi kramades och jag gick några steg mot skogen innan Omar skrek till.

"Lily, asså om du vill så kan vi... ehm... hänga..ehm en stund till?" ropade han försiktigt och jag vände mig om med ett stort leende för att lugna honom

"Självklart" svarade jag och gick mot honom. Jag tog hans hand och tryckte mig lite närmare honom. Han tittade ner på mig med ett stort leende och jag log tillbaks innan jag tryckte mig mot hans arm igen. Vi fortsatte att gå mot hans hus. Vi kom fram till det första och han tog fram en nyckel för att låsa upp den stora porten. Vi åkte hiss upp till högsta våningen och tog den första dörren till höger. Han fiskade upp en nyckel ur sin ficka och öppnade dörren. Vi gick in i hans lägenhet och en känsla av värme slog mig. Omar guidade mig runt i lägenheten och berättade att hans föräldrar just nu var på semester och skulle vara borta i över ett halvår. Vi kom tillslut in i hans rum och det var inte som jag hade tänkt mig ett killrum. Hans var städat och organiserat, inget jag egentligen förväntat mig. Jag gick runt och tittade på bilder på honom som liten och hans föräldrar. Han satte sig på sängen och väntade tills jag var klar med att tittade på de. Tillsist satte jag mig bredvid honom och han drog in mig i en kram.

"Jag har alltid velat det här, enda sedan jag såg dig för första gången" viskade han i mitt öra

"Förlåt att jag stötte bort dig, du är inte den jag trodde att du var" viskade jag tillbaka

"Det gör inget, du kanske bara har svårt att öppna dig" sa han vänligt

"Kanske det" svarade jag och tittade ner på mina händer som låg i mitt knä

"Du, titta på mig" jag tittade upp och mötte Omars tindrande ögon

"Allt kommer bli bra, du behöver kanske bara kämpa mer" sa han och tog min hand i sin

"Men jag är trött på det! Det enda jag gjort i mitt liv är att kämpa" jag drog tillbaka min hand och kände tårarna hota att trilla ner

"Jag vill bara hjälpa dig! Låt mig!"

"Jag orkar bara inte gråta varenda gång jag ska prata med dig! Det får mig att verka svag!" sa jag och tårarna rann en efter en

"Crying dosen't mean that you're weak, it means you have been strong for too long"

__________________________________________________________________

Som många kanske förstått bor Omar i Stockholm i denna berättelse, behövde bara säga det till de som inte förstått de än:)