Jag tänkte länge på det Omar sagt. Långt efter att han gått. Var det sant? Att jag överanstränger jag mig? Jag vet inte riktigt vad han menade med det. Menade han att jag försöker för mycket, precis som de där personerna sagt innan. Förresten, undra vilka de var. Eller menade han att jag överanstränger min kropp med att inte äta eller dricka och sedan fortsätta i skolan och så. Men jag orkade inte ta tag med det nu. Jag kände hur rummet snurrade till en aning men jag blundade för att få bort det.
Jag vaknade av skratten ifrån köket. Jag tittade upp i taket och kände mig plötsligt yr. Jag behövde något att dricka. Måndag. Ångesten steg snabbt upp till min hjärna. Måndag. Det är ju skola idag. Jag hade alltid varit en sådan person. En person som måste komma i tid och kan absolut inte missa något viktigt. Jag kände hur jag började skaka och mitt hjärta började slå snabbare. Panikattack. Jag hade lärt mig av mina andra attacker att försöka andas djupa andetag. Jag gjorde det och efter ett tag var paniken över. Jag vände mig om mot den öppna dörren. Jag hörde killarna fortfarande men inte lika mycket som förut. Jag satte mig långsamt upp men yrseln tryckte mitt huvud tillbaka på kudden. Hur länge skulle det här pågå? Okej, det jade bara gått en dag men ändå! Jag har mycket att göra!
"Omar?" Ropade jag och jag hörde snabba fotsteg genom lägenheten. Efter några sekunder stod Omar i dörröppningen
"Hur mår min älskling?" Frågade han och jag log svagt
"Inte mycket bättre" svarade jag med en suck
"Är du hungrig?" Frågade han snällt. Han visste att han inte kunde tvinga i mig mat, men jag nickade för hans skull
"Kan jag få en macka?" Frågade jag svagt och han sken upp lite
"Självklart min älskling" svarade han och stack ut i köket. Jag vände mig mot vägen och tänkte på natten. Vart hade Omar sovit egentligen? Jag hade ju hans säng. Han kanske sov i vardagsrummet med killarna eller gästrummet, beroende på var de andra killarna sov någonstans. Omar kom tillbaka med en smörgås till mig och la den på sängbordet. Han hukade sig framför sängen och jag vände mig om igen. Jag tittade in i hans ögon och såg den stora oroligheten flimra förbi. Men ändå så glittrade hans ögon, men det var väl godiset han äter hela tiden. Jag tog smörgåsen och tog en tugga. Det gick som en pil genom min kropp och upp till min hjärna. Det var som om den direkt sa: detta ska ut, det ska inte vara här! Jag kände hur magen vände sig och jag for snabbt upp. Utan att tänka på det sprang jag direkt till toaletten och böjde mig över den. Jag kräktes upp det jag ätit och tillslut bara vätska. Jag hade stängt dörren efter mig så Omar stod utanför. Efter minst 5 minuter var jag uppe på fötter igen. Jag spolade och satte mig på toalocket. Jag tog bort håret ifrån ansiktet och la en hand på min panna. Den var varm, jag tror jag har feber. Jag orkade inte gå tillbaka till sängen. Vad skulle jag göra där? Ligga och uggla eller sova typ? Orkade inte med det. Jag satt där och funderade över vad som kunde vara fel med mig. Vad som gjorde att jag utsattes för allt. Allt kom samtidigt, allt kastades över mig. Pappa, mamma, eken, bron, Omar, magsjukan eller vad det nu är och allt annat. Jag bara satt där och stirrade ut i luften. Jag kände hur min mage skickade ett meddelande till munnen att allt som fanns där inne skulle ut. Jag vände mig om och lyfte på toalocket ännu en gång. Jag böjde mig över och det mesta kom ut. Efter ännu 5 minuter gick jag ut till Omar. Först då insåg jag att jag faktiskt orkade att gå. Jag kände en gnutta lycka i allt ändå. Omar stod utanför och medan jag varit därinne hade han sagt att allt skulle bli bra. Han hade faktiskt muntrat upp mig.
