Omar tittade på mig med hans fina bruna ögon. Hans leende försvann inte, inte ens när jag gick fram till honom. Jag ställde mig framför honom och tig tag hans hand. Jag drog upp honom så att han stod upp. Jag log mot hans ansikte och denna gång var det äkta, vilket han märkte.
"Det var ett äkta leende" viskade han och petade lite retsamt på min näsa. Varför, vet jag inte.
"Ursäkta Ogge, men jag måste bara få prata med Omar en liten stund. Är det okej?" Frågade jag och även Ogge flinade så att man såg hans tänder
"Ta all tid ni behöver" sa han och jag drog med mig Omar ut ur huset. Vi satte oss i hängmattan på den lilla altanen utanför dörren. (om du sett The vampire diaries, tänkt dig Elenas hus utanpå) Vi gungade fram och tillbaka en stund under tystnad.
"Jag tänkte på det du sa igår. Om att du älskade mig och att du inte ville förlora mig? Om att du ville hjälpa mig?" Började jag försiktigt och tveksamt. Omar märkte hur nervös jag plötsligt blev och letade efter min hand. Han kramade om den och såg på mig med sina lugnande ögon
"Var det sant?" Frågade jag sedan och vände blicken mot hans
"Jag ljuger aldrig" viskade han i mitt öra och kysste mig lite lätt på halsen. Jag kände att han träffade 'my weak spot' och det var som en ilning gick genom hela mig.
"Jag älskar dig också" sa jag och han tittade upp på mig lite ifrån sin böjda ställning. Hans leende blev bara större, om det ens var möjligt. Jag log vagt mot honom också och han strök min kind.
"Jag gillar ditt äkta leende mer"
Vi gick in igen och hittade Ogge på samma fläck som vi lämnat honom. Han skrattade lite åt våra ansiktsuttryck. Jag slår vad om att vi stod och flinade som två fån. Omar satte sig i soffan och jag stod kvar. Båda tittade förvånat på mig och jag skrattade lite
"Jag ska gå och ringa Casey" sa jag och deras ansiktsuttryck ändrades
"Ahaa" sa de båda samtidigt men sedan tittade de på varandra och kollade tillbaka lika förvånat som först på mig igen
"Vem är det?" Frågade de båda samtidigt och jag skrattade åter igen åt de
"Det du" sa jag retsamt och gick in i 'mitt' rum. Kan jag kalla det för mitt rum nu? Äsch, jag gör det. Jag gick in i MITT rum. Jag tog min mobil och gick snabbt och vant in på kontakter. Jag scrollade igenom de och mina ögon landade på en tre nya kontakter på O och en på F. Killarna hade gått in på min mobil och lagt till deras nummer. Jag skrattade för mig själv. Jag gick in på Caseys nummer och tryckte på det. Efter ungefär tre signaler svarade hon.
"Halluå My friend" sa hon och jag skrattade svagt. Hur mycket har jag skrattat egentligen idag?
"Hallå på dig me" sa jag
"Hur har du det då?" Frågade hon och jag tänkte efter. Jag hade ju fortfarande inte sagt hur jag egentligen mådde.
"Äh, som vanligt" sa jag bara
"Samma här" sa hon
"Ska du på The Fooo konserten i höst?" Frågade hon sedan ivrigt
"Näe, tror inte det" sa jag och log för mig själv. Jag träffade ju killarna typ varje dag.
"Aha, ehm jag ska iallafall dit men tyvärr har jag inte biljetter över. Men jag önskade att du kunde gå!" Sa hon och lät faktiskt ledsen när jag sa att jag inte skulle. Kanske brydde hon sig ändå?
"Vilken dag är konserten?" Frågade jag och det var kul att hon inte fattade vart jag var på väg
"Tolfte september" sa hon
"Vad sägs som en förfest hemma hos mig i helgen?" Frågade jag och hon frustade till lite
"Det är maj, det är ganska långt kvar!" Skrattade hon
"Jamen vi har inte träffats på hur länge som helst och jag har en överraskning till dig! Jag ska ju ändå inte komma på konserten!" Sa jag
"Okej då, men du får vänta på mig vid tåget" sa hon och jag sken upp inombords
"Bra! Du kan väl komma på lördag vid 12?" Sa jag
"Visst! Vi ses då då!" Sa hon
"Älskar dig" fortsatte hon och jag svarade med samma sak. Vi la på och jag kände glädjeruset inom mig. Tänk hennes min när hon ser killarna! Haha!
Efter samtalet somnade jag. Jag kom inte ens ihåg att jag la mig i sängen. Det var kanske därför att jag aldrig kom till sängen. Jag låg nämligen och sov på golvet. Jag kände hur någon puttade lite på mig och jag öppnade ögonen. Det var Oscar. Jag tittade förvånat på honom och han vände sig om och ropade till killarna i dörröppningen:
"Guys! Hon lever!" Och alla skrattade. Till och med jag.
