Jag steg upp och kände hur mina ben skakade till lite. Jag behövde verkligen sova. Jag hörde att det inte var Omar eller killarna utanför, för de skulle låta mycket mer. Jag öppnade dörren lite försiktigt, det skulle funnits ett kikhål tycker jag. Utanför stod min mamma
Jag tittade på kvinnan som jag så många gånger kramat. Sagt att jag älskar och skrattat med. Kvinnan som tröstade mig när jag grät när jag var liten, sagt godnatt på kvällarna och sedan bara gett upp mig. Hon hade blivit självisk, bara tänkt på pengarna pappa lämnade efter sig. Kvinnan jag flyttade ifrån, den jag flydde bort ifrån. Mamma.
"Vad gör du här?" Frågade jag kallt
"Jag vill att du flyttar tillbaka" började hon men jag avbröt henne
"Jag vill inte komma tillbaka"
"Jag är alldeles ensam. Jag har ingen bredvid mig och du har personer som älskar dig. Jag mår dåligt av att inte ha dig hemma! Jag klarar inte av att vara ensam längre! Kom hem, snälla!?" Avslutade hon bedjande. Jag ville inte lyssna. Det var hennes fel.
"Hur hittade du mig här?" Frågade jag istället. Mamma bara tittade uppgivet på mig och jag såg hur hennes axlar sjönk. Hennes ansikte såg trött ut, mörka ringar under ögonen och jag kunde tyda några rynkor framträda här och där. Hon såg sliten ut, något som jag ignorerade.
"Hur hittade du mig?" Frågade jag igen när hon inte svarade
"Det spelar ingen roll" sa hon och viftade bort ämnet med handen.
"Det viktiga är att du kommer hem" fortsatte hon men jag vägrade lyssna. Plötsligt såg jag två huvuden sticka upp bakom häcken vid gatan och Omar och Ogge kom plötsligt upp på trappen. De stannade förvånat upp och jag höjde handen försiktigt i en hälsningsgest. De gjorde samma sak och jag klev åt sidan så att de kunde gå in. Jag klev ut i på trappan utanför huset där det också fanns en hängmatta upphängd och stängde dörren efter mig. Jag kunde nästan se Omars och Ogges ansikten framför mig just nu. Förvånade och lite nyfikna. Men vad vet jag, de kanske inte alls såg ut så? Min mamma tog ett steg tillbaka när min hand lämnade den stängda dörren.
"Hur mycket har du druckit i veckan?" Frågade jag och jag kände mig som en polis som förhörde en misstänkt. Mamma skakade på huvudet, ryckte på axlarna och fnös
" Varför frågar du så mycket?" Frågade hon uppgivet. Hon lät uppriven också, det kanske berodde på sparken från jobbet eller drickandet
"Jag vill veta" sa jag kallt utan att ens tänka på att vara lite omtänksam
"Kanske några flaskor" sa hon och slog ut med händerna och fortsatte
"Men vad spelar det för roll? Det är ju inte så att jag är en missbrukare eller något! Du kan komma hem och känna dig trygg där hemma! Hur trygg känner du dig egentligen här?"
"Vad drack du?" Fortsatte jag och ignorerade hennes fråga
"Lite vin kanske" sa hon tyst och jag vände på klacken och öppnade dörren till Omars hus igen. Jag stannade i dörröppningen och vände mig långsamt om för att möta kvinnan med tårar rinnande ner för kinderna. Jag tittade en sista gång på henne och hon tittade på mig med en bedjande blick
"Jag vill aldrig se dig här igen. Ha ett bra liv" sa jag och gick in och drog igen dörren efter mig. Jag skulle få ångra det jag sa för resten av mitt liv.
"Hej" sa Omar när jag kom in i vardagsrummet. Jag höjde handen som förut och gick in i gästrummet som jag nu börjat se som mitt eget. Jag hade bara bott här hos Omar sedan i måndags. Juste skolan! Jag sprang ut till Omar och Ogge igen. De satt med sina mobiler i soffan, precis som jag lämnat de. De tittade upp när jag kom in springandes igen.
"Omar, skolan!" Sa jag lite panikslaget
"Ta det lugnt, vi har ledigt den hör veckan" sa han och log. Ogge log också men det var ingenting jag märkte. Det enda jag tittade på var Omars leende. Det var så vackert. Jag kände ett ljus inom mig. Det kunde kanske stanna där?
