Jag och Omar stod där länge och jag kunde inte sluta gråta. Hur kunde allt vändas uppochner igen? Igår hade jag skrattat, jag hade pratat med Casey och hon skulle komma upp hit och jag hade haft så kul med killarna. Jag hade glömt bort min depression, jag hade inte fått panik eller ångest på länge och jag hade inte skurit mig heller. Och plötsligt några timmar senare stod jag med tårar forsande ner över kinderna med huvudet tryckt mot Omars bröst. Hon var död. Min mamma var död.
~Flashback~
Jag la mig ner i sängen. Jag skakade som om jag varit ute i kylan i 3 dagar i sträck. Jag la en massa filtar över mig men ändå så slutade jag inte skaka. Det knackade på dörren och efter några sekunder öppnades den. In kom mamma med en kopp med rykande varm choklad. Hon ställde koppen på mitt nattduksbord och satte sig på sängen. Hon strök mitt hår och pussade mig sedan på pannan.
"Godnatt min älskade, krya på dig!" sa hon och gick igen.
Hon var borta nu. Hon kunde inte säga godnatt till mig igen, vilket hon inte gjort på ett år ungefär. Hon kunde inte le mot mig igen. Hon kunde inte prata. Hon kunde inte göra någonting. Hon var död. Jag drog mig bort från Omar och backade några steg. Omar tittade på mig med en orolig blick som såg ut att vilja säga att allt kommer bli bra. Men att den visste att det var en lögn. Båda mina föräldrar var döda. Jag var ensam. Jag kunde inte ta det mer. Jag kunde inte ha den tyngden på mina axlar. Jag backade ytterligare några steg och ett steg till så var jag utanför huset. Omar ställde sig framför mig när jag fingrade på handtaget till ytterdörren.
"Stanna här, vi kan prata om det" sa han och strök min kind
"Stanna?! Och prata?! Vad vill du prata om? Det faktum att båda mina föräldrar är döda och att jag är helt ensam?! Eller att jag är orsaken till att mamma dog?!" skrek jag och han skakade på huvudet. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den igen
"Precis, det finns inget att säga!" sa jag argt och sprang ut ur huset. Jag sprang förbi skogen, jag sprang förbi centrumet. Jag sprang förbi skolan och vips, så var jag här igen. Vid bron. Där jag en gång försökte ta livet av mig.
Jag sjönk ner på marken med broräcket som stod mot ryggen och huvudet. Jag drog upp knäna mot hakan och lät mig själv falla isär. Jag hade sagt åt henne att aldrig visa sig vid Omars lägenhet igen. Jag hade sagt åt henne att gå hem. Medan allt hon gjort var att be om hjälp. Hon hade också sörjt pappa. Hon hade inte visat några tecken på sorg men nu förstod jag. Hon hade bäddat in sorgen djupt inom henne. Så djupt att jag aldrig såg det. Så djupt att en dag allt skulle komma fram och det var då hennes dotter vägrade lyssna på henne. Det var dagarna innan allt skulle bli svart och aldrig på ljust igen för både mamma och mig.
Vinden tog tag i mitt mörka hår. Det drog och slet i det men jag brydde mig inte. Den jag älskade var borta. Jag var kvar. Ensam. Tårarna hade slutat rinna nu. Jag satt bara och hulkade och snyftade. Det fanns inget kvar. Ingen livslust, ingen energi. Ingenting. Jag skakade medan jag ställde mig upp på ostadiga fötter. Jag tog tag om broräcket och höll fast om det. Jag tänkte inte hoppa. Jag ville inte göra så mot Omar, hur hopplöst det än var. Men lusten att göra illa mig själv var större än någonsin. Men mina rakblad var hemma hos Omar. Jag kunde inte gå tillbaka nu! Jag får komma på ett annat sätt.
Jag började gå mot parken som låg precis bredvid bron. I parken fanns det inte mycket folk, det var några luffare på parkbänkarna till höger och till vänster stod det några tanter och samtalade medan deras hundar skällde på varandra. Jag tittade efter det jag letade efter. Och det tog inte lång tid innan mina ögon fastnade på den gröna trasiga flaskan. Jag gick fram och tog en glasskärva. Jag tryckte den löst mot min arm som var full av ärr i olika storlekar. Jag började mjukt och inte djupt alls. Bara så att jag skulle kunna se blodet rinna och en liten isande smärta stack till. Efter det var jag inte försiktig längre. Jag drog hårt och såren blev djupa. Blodet rann från min arm och när jag äntligen kände mig färdig hade hela min arm blivit blodröd.
