Kapitel 31~ I'm not okey

106 3 0
oleh littttlemermaid
oleh littttlemermaid
                                    
                                              Jag la ifrån mig glasbiten jag hade i handen och drog mer ärmen på koftan. Tur att den var svart så att det blodröda inte skulle märkas av så mycket. Det hade blivit kolsvart ute, undra var klockan är. Efter en liten stund satt jag på samma fläck som förut och grät. Det var hopplöst. Jag hade gråtit för mycket. Det gjorde ont i huvudet för varje tår som trillade ner. Jag kände den illamående känslan komma tillbaka. Jag brydde mig inte om den utan lutade mitt huvud mot broräcket.Jag kunde inte få bort känslan av att det var mitt fel till mammas död. Det var ju mitt fel. Jag blev så arg på mig själv. Jag kunde ha stoppat det! Jag kunde gett henne den kärlek som hon behövde, någon stöttade och var bredvid hennes sida. Men nej, jag skulle sluta lyssna på hennes rop på hjälp. Jag skulle istället fokusera på om hon druckit eller inte. Jag blundade och lät allt falla sönder. Jag lät allt runt omkring mig ge upp. Allt inom mig föll och försvann. Jag önskar att jag aldrig behövt öppna ögonen igen.
                          "Lily" hörde jag plötsligt någon säga. Jag öppnade ögonen och mötte Ogges ögon. Han satt på huk bredvid mina knän som var uppdragna mot hakan. Han strök bort mitt hår från mitt ansikte och torkade några tårar. Jag snyftade och blundade igen. Han gick inte därifrån. Han satt kvar där, på huk bredvid mig. 
                          "Omar berättade vad som hänt" sa han och jag snyftade ännu en gång

                          "Det var inte ditt fel" fortsatte han 
                          "Jag är så ledsen för din skull. Men Omar är jätte orolig och alla killarna är ute och letar efter dig" avslutade han och han torkade bort tårarna ännu en gång som fallit ner för mina kinder.
                          "Kan du inte bara lämna mig här så att jag kan ruttna bort? Jag förtjänar inte att vara här längre" hulkade jag och hela jag började skaka igen. Han tog upp mig i sin famn och började bära hem mig. Jag la mitt huvud mot hans bröst och jag kände mig skyddad. Jag vet, det lät konstigt. Men jag kände så. Jag kände mig trygg. Just nu ville jag ha Omar där. Han var den som skulle bära mig. 
                          Vi kom hem och Ogge la mig i min säng. Han stoppade ner mig under täcket efter att han hjälpt mig att få av mig mina kläder. Jag hade inte brytt mig om att han sett mig i underkläder nu. Han var min bästa vän. Det spelade ingen roll just nu. Han hade stannat upp när han sett mina ärr och de nya såren på armen. Han hade gett mig en blick som jag snabbt bara undvikit. Han sa ingenting under hela tiden. Ingen av oss sa någonting. När han lagt mig under täcket i sängen gick han ut ur rummet och stängde dörren. Jag hade hört honom ringa någon efter det, jag tror att det var killarna han pratat med. Mina kinder hade blivit blöta men jag grät inte mer. Jag hade inga tårar kvar. Jag låg bara i sängen och tittade in i den vita väggen. Jag orkade inte tänka. Jag orkade inte röra mig. Jag orkade inte bry mig om huvudvärken och illamåendet. Jag orkade ingenting längre. Jag klarade inte av det.
                          "LILY" dörren slogs upp och in kom en rusande Omar som var alldeles röd om kinderna. Han satte sig på sängkanten och jag vände mig om mot honom. Han tittade ner på mitt ansikte och drog sin hand över min kind. Jag tittade upp på hans bruna ögon och allt jag ville var att han skulle lägga sig ner och hålla om mig och aldrig släppa taget. Jag ville att han skulle hålla om mig och pussa mig på pannan så där magiskt han bara kan göra. Men han fortsatte att stryka sin hand över min kind och i hans ögon började det bildas tårar.
                          "Lily" han viskade mitt namn nu. Som om han var rädd att rösten inte skulle hålla eller som att han var rädd att jag skulle bryta ihop bara över att han sa mitt namn.
                          "Stanna hos mig" sa han och en tår trillade ner för hans kind
                          "Jag älskar dig" sa han och denna gången trillade en tår ner för min kind. Han reste sig upp för att gå men jag tog snabbt tag i hans hand och han stannade upp och tittade bak på mig.
                          "Kan du sova här med mig?" frågade jag och hela hans ansikte log mot mig med ett snällt leende.
                          "Självklart, min ängel" han la sig ner bredvid mig och slog armarna runt mig. Jag slappnade av och några sekunder senare sov jag.