Alla änglar har inte vingar || o.r

Kapitel 37~ Hem

"Du kom hem i en polisbil!" Skrek Omar. Han hade dragit in mig i huset och satt mig vid matbordet i köket. Han stod framför mig och gick fram och tillbaka. Jag hade inte öppnat munnen sedan jag kom hem.
"Vart var du ens hela natten?! Jag vaknade klockan 3 på natten och sökte igenom huset och jag hittade inte dig! Jag hoppades så på att du bara gått en promenad och kom tillbaka så snart som möjligt! Men du kom tillbaka klockan 10 på morgonen, i en polisbil!" Omar gick fram och tillbaka och gestikulerade argt med händerna. Han pratade nästan för sig själv, men han visste mycket väl att jag var där och lyssnade. Jag kände tårarna rinna ner för kinderna ännu en gång. Wow, jag var verkligen trött på att gråta!
"Omar..." Snyftade jag och han vände sig om och kollade förskräckt mot mig. Sedan blinkade han lite och satte sig på stolen bredvid. Jag lutade mig lite ifrån honom, jag var rädd för att berätta det jag fått veta nu på morgonen. Jag var rädd för att erkänna det för mig själv. Han lutade sig framåt lite så att han kunde se mitt ansikte som var hänt framåt och la hakan i ena handen.
"Förlåt för att jag skrek men du vet att jag är orolig för dig. Ända sedan första gången vi träffades, du vet, på bron. Kan du berätta vad som hänt idag?" Sa Omar i en samlad ton. Jag letade efter de rätta orden, men jag kunde inte. Jag kunde inte berätta för Omar vad som hänt. Så jag sa ingenting.
"Snälla säg något" viskade Omar bedjande. Jag kollade ner i bordet och suckade. Jag skakade på huvudet.
"Don't cry" viskade han. Han visste hur mycket jag älskade engelska, speciellt när han pratade det. Han lät annorlunda då, mer vuxen. Fast inombords var han ju inte äldre än 10.
"Jag var vid stranden" viskade jag och han tog bort en tår som trillat ner för min kind. Fler täckte mitt ansikte när jag fortsatte.
"Hela natten?" Frågade Omar mig och jag nickade
"Jag kunde inte sova och bestämde mig för att bara titta på vattnet. På när solen skulle gå upp. Vid klockan 9 började jag gå hem. Fast jag gick hem till mig först. Jag mötte några poliser som tagit bort mamma och nu utreder de om det var....om det var....ett mord" min röst var skakig hela tiden. Omar strök mitt hår och sa att allt skulle bli bra. Det skulle det, när de hittat mördaren.

Kortare kapitel men jag ville avsluta med den meningen😂 det kanske kommer ett extra långt kapitel efter det här, hoppas jag!❤️