Omar pratade länge om hur han räddade mitt liv och att han ville hjälpa mig. Jag tänkte inte ta emot hjälpen. Jag var bara en tjej som hade allt för många känslor och var inne i en djup depression. Han fortsatte att prata och ibland la Ogge eller Felix till sina åsikter. Jag sa ingenting men när han äntligen var klar frågade han om jag hade något att säga.
"Ja det har jag faktiskt" svarade jag och de andra nickade och gav mig ett tecken att jag skulle säga.
"Låt mig vara!" Sa jag och tog mina grejer och gick. Jag hörde hur Omar ropade på mig men jag brydde mig inte. De hade försökt hjälpa fel tjej. Tjejen som hade för många känslor vilket gjorde så att hon inte klarade av vardagen. Tjejen som inte kan ha vänner eftersom hon är för rädd för att bli mer sårad och komma in i en större depression än den hon har nu. Tjejen som representerar mig.
Jag satte mig i det lilla uppehållsrummet. Det var ingen där och det gjorde mig bekväm. Så bekväm att jag började gråta. Jag drog upp knäna till hakan och satte ansiktet mot dem. Jag grät för att jag inte klarade av det längre. Jag kunde inte vara här längre, jag mådde för dåligt. Jag hörde hur några kom lite längre bort så jag reste mig upp och gick till mitt skåp. Jag fortsatte att gråta mesans jag tog mina grejer. Jag kände en hand på min axel och jag tittade upp. Det var Ogge.
"Hej"
