Alla änglar har inte vingar || o.r

Kapitel 39~ Förhör

Jag tryckte bort samtalet och såg på Omar. Han tittade ner på sin mobil och höll väl på med instagram eller något. Han tittade upp när han märkte att jag tittade på honom. Jag la huvudet på sne för att sedan kunna övertala honom att följa med mig.
"Vad?" Frågade han när jag inte sa något
"Kan du följa med mig till polisstationen?" Frågade jag och han gav mig en otydlig blick
"Varför?"
"Kan du bara följa med?!" Frågade jag otåligt. Han reste sig upp och följde med mig ut i hallen. Jag tog på mig skorna, vilket han också gjorde, och sedan gick vi. Killarna satt kvar i vardagsrummet med förvånade miner.

Vi gick mot bussen som skulle ta oss till polisstationen. Bussen kom precis när vi kom och vi gick på. Bussturen var tyst men den blev kort. Jag gick först in och mötte Andrew i dörren.
"Hej, Lily!" Sa han glatt och sträckte fram handen i en hälsning. Sedan såg han Omar bakom mig och hälsade lika glatt på honom
"Så jag vill bara prata lite med dig, Lily och sedan kan ni gå" sa Andrew och jag nickade svagt. Jag tittade bak på Omar som log uppmuntrande till mig. Jag kände mig precis inte så uppmuntrad men att se hans leende gav mig lite ljus. Jag följde med Andrew till ett litet rum som såg ut som ett förhörsrum. Han satte sig bredvid en tjej som presenterade sig som Ulrika. De satte sig mittemot mig och dörren stängdes. Jag började genast känna mig nervös men tanken på att Omar var här om något skulle hända fick mig att må mycket bättre. Vad som nu kunde hända visste jag inte.
"Vet du varför du är här?" Började Ulrika. Det såg ut som om hon var den 'elaka' polisen och Andrew var den 'snälla'.
"Ehm...inte riktigt. Jag antar att det är för min mamma men jag vet inte riktigt. Har ni hittat mördaren?" Frågade jag
"Nej" sa Ulrika kallt och hårt. Nästan sammanbitet, som om hon ville att jag egentligen skulle gå eller bara hålls tyst.
"Det hon menar är att tyvärr så har vi inte hittat mördaren. Men vi vet att det är ett mord" sa Andrew snällare men allvarligt. Allt var allvarligt i det här rummet. De gråa väggarna kunde skymta om de mesta förhören som skett här inne. De hårdaste straffen och lögnerna de kriminella kastat ur sig.
"Vad har ni för bevis?" Frågade jag och nervositeten kom tillbaka. Jag behövde komma ut här ifrån. Det kändes inte tryggt här. Mitt hjärta började andas snabbare för varje mening som uttrycktes. Paniken började komma.
"Avskedsbreven först. Ett hittades data skrivet på köksbordet. Ett annat hittades under din mammas säng, handskrivet. Det var även undertecknat av din mamma. Vi har jämfört handskriften med en i din mammas dagbok. Samma" sa Andrew
"An...annat?" Frågade jag skakigt. Andrew gav mig en blick som var svår att tyda. Det var så många känslor inblandade i den. Orolighet, bekymmer, omtänksamhet och tillsist så såg det nästan ut som om han gav mig ett litet leende. Som om han ville säga att allt skulle bli bra.
"Det andra är att dörren faktiskt visar att den blivit uppbruten med någon kofot. Även de små skärsåren på din mammas rygg" Ulrika sköt fram en bild från obduktionen. Jag såg min mammas likbleka ansikte. Sedan sköt hon fram flera andra. Som på ryggen, benen och armarna.
"Din mamma var deprimerad och det var därför det var lättare att få det att se ut som ett självmord. Jag fick reda på, från Andrew, att du hade fått konstiga 'meddelanden' från två personer. Stämmer det?" Fortsatte Ulrika och jag nickade
"Ja. Det var två personer som hade ställt sig framför mig och sagt att jag inte kunde gömma mig för alltid. Jag kommer inte riktigt vad de sa mer för de hade kommit fram någon annan gång" sa jag och de nickade
"Hur såg de ut?" Frågade Ulrika
"Jag såg inte. De var mörkklädda och det var alltid mörkt ute då" sa jag försiktigt, nästan rädd. Paniken hade börjat avta men hjärtat bankade ändå snabbt
"Lily, är du okej?" Frågade Andrew som såg att något var fel
"Hon är okej" svarade Ulrika istället för mig. Andrew gav henne en konstig och nästan arg blick
"Jag pratade med Lily" sa Andrew och vände blicken mot mig istället
"Det...det...går bra" svarade jag skakigt
"Kan du fortsätta?" Frågade Andrew oroligt och jag nickade
"Varför...är jag egentligen här?" Frågade jag och svalde
"Vi är oroliga för din säkerhet nu när det verkar som om mördaren eller mördarna är ute efter dig också. De hade alltså letat upp dig innan de slog till med din mamma. Alltså måste det ha något med dig att göra också. Därför vill vi att du tar det försiktigt ute och så. Vi kommer informera dina närmaste. Vilka är de?" Frågade Ulrika hårt
"Det blir väl Omar som sitter utanför och mina tre andra kompisar" sa jag och suckade
"Inga andra?" Frågade Andrew och jag skakade på huvudet
"Nej"
"Kan jag få deras nummer?" Frågade Ulrika och jag nickade och gav henne de. Sedan ställde sig båda upp och jag likaså. De tackade och vi gick ut ur rummet. Jag mötte Omar i väntrummet och vi sa hejdå till Andrew. Ulrika hade redan gått och verkade inte så inne på att säga hejdå.

Vi började gå hem under tystnad. Vi stannade i busskuren och satte oss på bänken. Det var 10 minuter kvar innan bussen kom så det var bara att vänta. Inte ett ord sades, det enda vi gjorde var att stirra ut i luften. Ibland kunde jag känna Omar vända på huvudet och titta på mig. Jag orkade inte titta på honom. Jag orkade ingenting. Allt hade blivit för mycket, allt hade kommit på en gång. Allting blev mörkt igen.