The Angel From My Nightmare (5sos)

Kapitel 26

- Sophie! tjuter jag och slänger mig i hennes famn.

- Catelyn! säger hon tillbaka och vi båda gråter nu okontrollerat.

Inte nog med att jag hittar henne här ensam på en club i London hon luktar, nej stinker, alkohol. Under de senaste tre eller fyra åren som har gått förbi utan henne vid min sida har varit rent av ett helvete. Att se henne på det är viset får min hjärna att forma de värsta tänkbara scenarier som hon kan ha fått gått igenom. Jag gråter ännu mer när jag inser att hon fortfarande är vid liv och att vi slutade leta efter henne hemma i Sverige. Hur kunde jag ha låtit det här hända? Mitt undermedvetna skriker på mig att jag inte kunde har gjort något mer än vad vi redan hade gjort när händelse utspelade sig, men på något sätt känns det som om det är mitt fel. Det var trots allt jag som kom fram med idén den kvällen att gå ut till klipporna.

En stadig hand lägger sig på min axel och jag vänder mig om för att bli mött av Ashton, Calum och ett antal tjejer som tittar på mig och Sophie. Det är först nu jag inser att vi fortfarande står kvar och blockerar kön in till toaletterna. Vi förflyttar oss till en lite mer lugnare del men förstår snabbt att vi inte kan vara kvar här.

Jag viftar till mig Ashton och frågar ifall han kan skjutsa hem oss, eftersom han är den enda som inte har druckit något ikväll. Efter att han har tagit med Sophie och börjat gå mot utgången går jag fram och kramar om Calum som antagligen är i chock. Jag ställer mig på tå för att komma närmre hans öra för att han ska höra vad jag säger.

- Jag och Ashton måste ta hand om det här, säger jag med darrig röst och tillägger sedan. '' Vi åker tillbaka till huset, men gör mig en tjänst och stanna här och har roligt med dina kompisar, okej?''. Han tittar ner på mig med en orolig min. '' Är du säker på det? Du vet att jag kan följa med er om det är så''. Jag nickar genast som svar för att jag är rädd att om jag säger en mening till eller ens tänker en till tanke om Sophie här kommer jag att börja gråta igen.

Vi skiljs åt och jag skyndar mig att gå ut till Ashton som sitter i bilen och väntar på att åka iväg. När jag hoppar in vänder jag mig om och att hon ligger raklång i baksätet och sover som en stock.

- Jag tror inte att alkohol var det enda som hon hade tagit, säger Ashton med en låg röst och kör iväg.

På väg tillbaka går min hjärna i högvarv. Scenen den kvällen Sophie försvann spelas upp om och om igen med bilder av denna kvälls möte som poppar upp då och då. Båda händelserna är ganska suddiga, antagligen på grund av allt adrenalin jag fick båda gångerna. Det ända som inte är suddigt är hur min egna röst i hjärnan hela tiden säger  " det är ditt fel".  När vi väl står parkerad på våran uppfart är jag säker på att jag måste gottgöra Sophie på ett eller annat sätt. 

~ ~ ~ 

Jag går ut till köket när det börjar ljusna ute för att hämta ett glas vatten och några värktabletter till min återfunna vän. Sanningen är att jag har inte sovit en blund inatt utan jag har suttit här på kökssoffan och bara stirrat ut i tomma intet. Trots att det har gått många timmar, känns det som endast ett antal få minuter. Tiden stod stilla på ett sätt men ändå inte, för det som om jag varje gång blunda en sekund gick det istället en timme. 

Jag öppnar dörren till mitt rum försiktigt och sticker in huvudet för att se ifall hon har vaknat än, nix. Eftersom det fortfarande är ganska tidigt på morgonen låter jag henne sova ut. Hon behöver nog en god natt sömn eller två. Det sista jag behöver just nu är att vara själv hemma, men tidigare på morgonen, nej vid gryningen ska jag snarare säga när Ashton åkte tillbaka till teatern där deras turnébuss nu står kunde jag bara inte få ut det. Att fråga han om ännu en tjänst kändes för mycket. Jag vet också att Calum inte hade tyckt om det efter att han fått reda på att Ashton gillar mig, snarare gillade mig i alla fall när det gäller på mer än kompisnivå. 

För att hålla mig vaken kokar jag en kopp kaffe. Det där koffeinet är i stort behov av efter en natt utan sömn. Just som jag ska ta en andra kopp avbryts jag. 

- Skulle jag också kunna på en kopp Cate? frågar hon samtidigt som hon går fram med ett leende på läpparna och kramar om mig. Trots att hon fortfarande luktar alkohol omfamnar jag henne efter som det där leendet hon har har jag inte sett på länge.

Vi sitter där i köket mitt emot varande med varsin kopp kaffe medans Sophie berättar allt som hon har varit med om. Oron som har växt och växt på mina axlar lyfts delvis av när jag hör att allt som hänt har inte varit åt det dåliga hållet. 

- Direkt efter att jag hade tappat medvetandet tog de med mig till en lägenhet ganska nära Arlanda eller de kanske var ett hotell, jag miss inte så bra. De första dagarna har jag förträngt men det jag kommer ihåg är att vi flög hit till London och... och de, börjar hon med hennes röst ger viker sig då tårarna kommer tillbaka. 

Jag fryser och vet inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag göra? Ska jag trösta henne trots att jag inte har den blekaste aning om vad som har hänt? Jag kanske säger något dumt i så fall som kommer att göra henne ännu ledsnare. Utan att tveka kramar jag om henne för jag vet att om jag hade varit i samma sits hade jag också velat ha någon där bredvid mig, någon som jag kan känna mig trygg hos och som jag inte behöver prata med föra att personen ska uppfatta mina känslor. Efter ett par minuter och de flesta tårarna har fått gör sitt återgår hon till historien. 

- Som jag sa vi kom till London. Jag fick en säng att sova på i vad jag tror var deras lägenhet, men de var smutsigare där än inne någon pubs toalett alltså jättesmutsigt. Efter kanske en vecka började de köpa massa slampiga klänningar, du vet de som når knappt under rumpan med urringningar och öppen rygg.  Kväll efter kväll drog de ut mig till klubbar och tvingade mig att ta med en kille hem alla nätter i utbyte mot pengar. Så ja, de sålde mig som en prostituerad. Men efter några månader lyckades jag tappa bort dem inne på en klubb i centrala London. Den natten och några till framöver spenderade jag på gatan. Som tur är har jag träffat några bartenders efter det som jag har blivit bra kompis med och som har låtit mig sova hos den några gånger. Ett tag ordnade en till och med ett tillfälligt jobb åt mig som gjorde att jag kunde sova på hotell någon vecka köpa nya kläder. 

Med allt detta ur sig och tårar som fortfarande rinner ner för hennes kinder ler hon. 

- Calum är du helt säker på att vi inte har en plats över i bussen? frågar jag oroligt i mobilen. 

- Ärligt talat vet jag inte, det är redan trångt som det är, svarar han. ''Hon får visst det plats '' hör jag sedan Ashton skrika i bakgrunden och strax efter det lägger vi på. 

Jag är fullt medveten om att Calum inte vill ha med Sophie, men måste jag ha överseende med han vet ju knappt en tiondel av historien. Inte lika mycket som Ashton vet och jag tror att det är just därför som han är såpass skeptisk till att hon följer med oss. Eftersom han bästa vän vet mer om henne och för att jag gick till Ashton och pratade istället för min pojkvän.