The Angel From My Nightmare (5sos)

Kapitel 22

Han släpper sanningen som en jättebomb. Jag vet att vi har knappt om tid för oss själva, men en sån här stor grej borde ha kommit fram tidigare vare sig med lite tid för varandra eller mycket. Reaktionen till turnén första gången de berätta var såklart att det är en enorm möjlighet för killarna men nu när situationen mellan mig och Calum är annorlunda vet jag inte var jag vill eller borde tycka. Att han ska vara ifrån mig i flera veckor omringad av hunvdratals tjejer får mig nästan att bli svartsjuk, det är inte bra, inte alls bra. Och att jag får reda på dess start datum genom att jag råkade höra det när jag halv sover gör mig bara ledsen.

Jag hade velat att han skulle ha sagt det rakt till mig istället, inte såhär. På Luke verkade det som om Calum hade vetat det länge, som om bandet hade väntat på att han skulle berätta för mig, till och med antog att han redan har sagt någon om det.

Jag vet med mig att jag antaglien överreagerar, men om han hade sagt det tidigare eller i alla fall rakt fram till mig hade jag kanske inte kännt mig sviken som nu. Det känns inte som om han litar på mig till hundra procent, precis som om så fort jag fått höra det skulle jag tvivla och dra mig tillbaka.

Under hela den här tiden med mina tankar flygandes kors och tvärs ligger jag fortfarande kvar i Calums knä och de omedvetna om att jag har hört vart ena ord de har sagt. Efter att Calum hade svarat Luke på hans fråga blev det knäpptyst i vardagsrummet och jag höra bara TV'n på hög volym. Jag har ingen aning om vad klockan är men jag misstänker att hon är väldigt sen för i nästa sekund gäspar jag jätterstort.

- Är du trött hjärtat? hör jag Calum viska till mig och jag tittar upp och möter han djup bruna ögon.

- Ja jag tror att jag ska gå ner till min säng, säger jag samtidigt som jag ställer mig upp. Men när jag ska gå mot trappa har jag totalt glömt bort att min fot gör så himla ont. Vid det första steget viker den sig utåt som imorse och jag faller. Fallet går som i slowmotion och precis innan jag slår i marken fånga två starka arman upp mig och drar sig till sig. Calum min räddande prins tänker jag sarkastiskt, om jag ändå skulle vara det minsta cheesey.

- Åh nej, du går inte ner för trappan själv. Kom du kan sova inne hos mig inatt, erbjuder han sig och lyfter upp mig under benen med ena armen och andra runt min midja.

Innan vi går in i hans rum tittar jag bakåt åt Luke, Mickey och Ashton's håll som alla har stora flin på sina ansikten. Varför är killar alltid så himla dirtyminded hela tiden? Geez take a beak would they? När vi är förbi dörren puttar jag till den så att jag inte behöver se deras flin längre.

Det första jag lägger märket till är Calum stora säng och tänker direkt att det här kommer inte bli lika trångt som igår natt. Så fort mitt huvud läggs ner på kudden somna jag på momangen.

~ ~ ~

Jag vaknar av att det är alldeles för ljust i rummet för att jag ska kunna sova och till min förvåning ser jag Calum på andra sidan av sängen ligga där med sin mobil framför näsan. Att en mobil kan vara det första man tänker på då ögonen öppnas är nästan helt otroligt, det finns faktiskt viktigare saker.

- Calum... säger jag med en röst som jag inte känner igen, det låter mer som en drakes röst än min egna. Han skrattar till och ser sedan på mig med ett leénde.

- Turnen, när hade du tänk att berättat att den börjar nästa vecka? frågar jag oroligt. Orolig dels över vad som kommer att hända med oss två och över hur länge han har hållit detta hemligt från mig.

- Catelyn snälla säg inte att du arg på mig. Jag fick reda på det för en vecka sedan och jag visste inte ens hur jag skulle kunna säga det utan att du skulle bli ledsen. Du kanske hade dragit dig tillbaka eller vad som helst och det ville jag verkligen inte för jag gillar dig jättemycket, säger han och jag kan se på hans ansiktsuttryck att han menar vart enda ord.