The Angel From My Nightmare (5sos)

Kapitel 18

Tidigare:

Om jag ska berätta det för han kommer det att bli nu eller aldrig. Jag tror att det blir aldrig men jag behöver någon att prata med.

- Ashton... börjar jag osäkert.

Han vänder sig om och tittar på mig som står i dörröppningen. Det har nästan blivit en vana för mig att så fort jag ska berätta någonting viktigt för en person som bor här börjar jag alltid med att stå lutandes i dörren. Jag går lungt och still och sätter mig ner i ena hörnet av kökssoffan för att försöka göra den här situiationen så minimalt pinsam som möjligt.

- Kom hit jag måste prata med dig, fortsätter jag och hör till min förvåning att rösten inte darrar ett dugg. Hela min kropp skakar, det kanske inte syns på utsidan men jag kan definitivt känna det från insidan. Samtdigt som Ashton sätter sig ner mitt emot mig i andra hörnet av soffan tar jag upp kudden bredvid mig till famnen och kramar om den. Det känns tryggare på något sätt, nästan som en sköld till att det som jag är påväg att berätta för han.

- Du ser lite orolig ut Cate, vad är det? säger han lågt nästan rädd för att om han säger det för högt kommer jag att gå i tusen bitar.

- Först måste jag fråga dig en väldigt viktig fråga och jag vill att du ska svara så ärligt som möjligt, okej? säger jag och han nickar som svar till mig när jag sedan fortsätter skyligt utan känslor i rösten. << Har du känslor för mig? >> det finns inget som jag har sagt sedan jag flyttat in som har låtit så okänsligt, irriterat och ohövligt som detta. När jag tittar upp mot honom kan jag se i hans ögon vad svaret är men han säger det ändå.

- Mh... ja jag tror det i alla fall, svara han och tittar ner blygt.<< Jag vet att du gillar Calum så jag lovar dig att jag kommer inte försöka att komma emellan er två. >>

- Ashton jag vet att du är hur snäll och omtänksamt som helst så det sista du sa kommer jag aldrig att oroa mig för att du gör. Jag lita oerhört mycket på dig och du måste förstå mig nu att det jag kommer och berätta för dig stannar mellan oss, okej? Calum vet inget och jag är inte säker på om jag kommer att berätta det för han än, men tills dess stannar det mellan oss, säger jag som inledning till min monolog som jag strax kommer hålla om mitt förflutna.

Jag har inte haft mycket tid att förbereda någon specifikt upplägg för att berätta detta, men det får jag ta som det kommer och lita på att mina känslor håller och inte kommer att explodera. Han ser in i mina ögon för att kolla efter något jag inte kan sätta fingret på, det är ungefär som om han kollar ifall jag ljuger eller inte. En obehaglig känsla om du fråga mig, men hans ögon ändras snabbt och blir till vänliga och förstående innan han nickar som svar för att jag ska fortsätta.

- Hemma i Sverige hade jag en väldigt nära vän Sophie, hon var mer som en syster. Vi var oskiljaktiga om hon inte sov över hos mig var vi hos henne och viseversa, börjar jag och får stanna upp för att lugna ner mig själv så att inte tårarna kommer på en gång, jag vill ju inte verka svag bara för att hon inte finns vid min sida längre.

- Det... det var... åh gud, det var dagen innan skolavslutningen och vi var på våran klippa som vi alltid träffades eller satt och prata på. Den här kvällen var det dock annorlunda. När man går tillbaka måste man gå en bit genom skogen eller ja det är bara höga buskar och några träd här och var. Vi hann aldrig så långt innan vi hörde fotsteg som var efter oss och det var ungefär bara jag och Sophie som visste hur man kommer ut till klippan. Simpelt som det var började vi springa därifrån, men två svartklädda män med luvor hoppade på henne och en tredje kom och höll fast mig.

Tårarna rann nerför mina kinder nu men än hade jag inte börjat hulka mig, de rann ner utan att jag hade lagt märket till det. Under det lilla som jag har berätta nu för Ashton så har jag inte en ända gång tittat på han, men det gör jag nu. Hela hans ansiktsuttryck säger '' det -här-kommer-inte-sluta-bra '' och han har rätt. Den här historian slutar verkligen inte bra.