The Angel From My Nightmare (5sos)

Kapitel 9

Halv vägs in i filmen har jag hamnat minst trettio centimeter åt höger än vad jag var från början och inte nog med det, gissa vem som sitter på min högra sida? Jo ingen mindre än Calum Hood. Av någon konstig andledning fick mitt undermedvetna nys om att jag antagligen borde sitta närmare han men jag ska inte klaga, tycker faktiskt att det är lite mysigt. Jag vänder huvudet mot killarna och jag hittar Micheal som småler mot mig. Men va? varför? Har jag gjort något? Hoppas att jag inte har kvar mat mellan tänderna bara. Jag vänder mig om igen mot Tv'n och i samma ögonblick drar de bort täcket från killens säng i filmen och där finns det blodiga märken som inte kan tillhöra en människas hand i alla fall. Jag piper till och märker snabbt att det kanske var lite mesigt gjort av mig men jag är så himla rädd för skräckfilmer. Jag lovar om jag ser klart den här kommer jag att drömma mardrömmar i flera veckor och det kommer bara att bli värre, sen på dagarna kommer jag bli allt mer paranoid än jag redan är. Filmen rullar vidare och jag sitter fortfarande och tittar på den tätt intill Calum som inte verkar lägga märket till att jag nästan sitter i hans knä nu. Mamman i filmen vänder sig om för att titta på ett foto som ligger på golvet. I fotot står hennes man och en hemsk kvinna som har förföljt han sedan barnsben med ena handen på axeln och stirrar rätt in i hans nacke samtidgit som det ser ut som att hon skriker på honom. Det är en riktigt fruktansvärd bild med tanke på vad som har hänt innan i filmen och jag känner nu att jag håller på att brista av rädsla. Jag hoppar upp från soffan och hoppar nästan ner för trappan och in i ena badrummet. Jag öppnar fönstret på vid gavel och sticker ut huvet för att få friskluft. Det är nu jag märker hur stel jag är i varenda kroppsdel, särskilt knäna för att jag har nästan suttit och skakat med dem och hållit dem upp till bröstet hela tiden. Det tar en stund för mig att lugna ner mig själv och återhämta andningen för innan hyperventilerade jag nästan och jag vet att om jag hade suttit kvar en minut till hade jag fått världens panikattack. Det dröjer inte länge förens jag hör en svag knackning på dörren och jag går långsamt dit , rädd för att det ska vara den där hemska kvinnan från filmen, men innerst inne vet jag att det inte är hon som står på andra sidan dörren. Det är för förmodligen någon av killarna förhoppningsvis Calum. Jag öppnar dörren och där stod han, the one and only Calum, om jag tittar upp i ena hörnet ser jag de andra stå högt uppe i trappan och utbyter oroliga blickar med varandra. Han kliver in och låter dörren stå öppen med en liten glipa. Vi sätter oss ner i mitt emot varandra och jag lutar ryggen mot badkaret och han mot väggen på andra sidan. Jag är fullt medveten om att mascaran har lämnat svarta sträck efter sig när tåraran rann på vägen ner hit, men för tillfället orkar jag inte lägga ner någon större enegi på det. Vi sitter tysta i några minuter och jag har fortfarande inte hämtat andan än, jag som trodde att jag var på väg att få en panikattack men tydligen hade jag nog en liten utan att veta om det. Under en period när jag fortfarande bodde i Sverige var jag så stressad av alla krav som ställdes på mig hela tiden att jag hade ett par panik- eller ångestattacker i några månader. Den här var långt ifrån vad jag brukade vara med om. När jag äntligen andas hyfsat normalt känner jag ett par ögon som stirrar på mig och jag tittar upp. Mycket riktigt Calum sitter och tittar på mig men vänder bort blicker i samma stund som jag ser det. Han tittar ner på hans mobil som pep och säger sedan:

- Jag ringde Mali förut och bad henne ta med din kusin hit, om det är okej förstås?

- Ja det är det men ni hade inte behövt gör det, svara jag och tittar ner på mina ben för jag vet inget annat ställe jag ska titta åt.

- Vi blev oroliga okej. Ingen av oss visste vad vi skulle göra, säger han och fortsätter sedan. Du ska veta att jag märkte hur du varje gång det hoppade fram något på filmen att du blev rädd. Jag var berädd varje gång att öppna famnen och hålla om dig för att du skakade så mycket. Nu i efterhand känner jag mig lite dum och taskig som inte gjorde det när jag ser hur rädd du egentligen var, erkänner han.

- Ja... jag... jag vet inte vad jag ska säga, men om det är till någon tröst mår jag faktiskt bättre nu och det hade räckt med en kram från dig för att få mig att inte vara lika rädd då, säger jag och den här gången tittar jag upp.

Samtidigt sitter vi oss på knäna och sträcker oss fram med öppna armar och omfamnar varann. Vi sitter tätt intill varandra och jag har mina armar runt hans hans hals och hans är runt min midja. Huvud lutar jag mot hans axel och blundar för att tvinga bort tårarna och jag känner hur en till panikattack är påväg, men som ger sig snabbt och som tur är märker han inte det. Det går några minuter då vi bara sitter där och kramar varndra. Efter ett tag börjar jag le och när jag tittar ut genom springan ser jag snabbt att det är några utanför som springer förbi men det gör mig inget för just nu i detta tillfälle känner jag mig trygg. Det är inte förens jag hör ytterdörren öppnas som jag blir medveten om att Calum faktiskt hade ringt hans syster och Lauren. Vi släpper varandra, ställer oss upp och går ut ur badrummet tillsammans.

Där ute finner jag Lauren som står vettskrämd och tittar på mig. Hon skyndar att ta av sig skorna och i nästa sekund kramar hon om mig som om hon höll sig fast vid livet. Till en början känns allt det här lite stelt, men när jag väl slappnar av läggar jag armarna runt henne och låter mig omslutas av den härliga känslan att ha någon som jag är släkt med och som känner en från grunden faktiskt är här med mig. Lauren har också tvingat mig att se en skräckfilm och samma sak hände ungeför då med, men det här var mycket mildare. Vi går in, fortfarande kramandes, till mitt rum och sätter oss i min säng. De andra gick förmodligen upp igen.

- Vill du prata om det? frågar hon och bryter tystnaden som hade uppstått.

- Inte direkt. Vi såg på en skräckfilm och du vet ju hur himla rädd jag är för dem och jag fick en liten panikattack på det också. Verkligen en bra start här med killarna eller va tycker du? svara jag Lauren lite sarkastiskt.

- Om du vill ha min åsikt så såg det ganska misstänktsamt ut när du kom ut från badrummet med Calum? säger hon och smårler mot mig. Jag känner hur kindera blir varma och förhoppningsvis är de bara en ganska ljus nyans av röd och inget mer.

- Ja du, säger jag och fortsätter. Om du inte hade märkt det nu men jag har nog en liten crush på Calum och han kom ner till mig för att de var oroliga men inget hände förutom en liten kram.

- Det såg inte ut som ingenting för ni båda log faktiskt när ni gick ut därifrån.

Att höra att Calum log när vi gick ut får mig att känna mig lite bättre till mods. Jag som trodde att det bara var jag som gjorde det men tydligen hade jag fel. Vi sitter kvar en stund inne på mitt rum innan vi sedan går upp till de andra och försäkrar dem om att jag mår fullständigt okej. Lauren och Mali blir kvar några timmar till men åker hem när vi upptäcker hur snabbt klockan har tickat iväg. Hon blir strax efter tolv när vi säger godnatt till varandra i en stor gruppkram och jag går själv ner och försäkrar mig om att ytterdörren är låst innan jag går och lägger mig.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tyvärr blev kapitlet inte så långt som jag hade hoppats på men vad tycker ni om the Caly-moment då?? Och ja Caly fick bli deras shipnamn, kom inte på något bättre.

// N