The Angel From My Nightmare (5sos)

Kapitel 2

När vi stegit av planet kan jag känna både min och Laurens spänning innan hon säger:

- Helt ärligt så måste jag säga att jag är urkass på engelska, så du får sköta det mesta av pratet. Okej?

- Skojar du?! Det är din rumskompis vi ska bo hos, det är du som har haft kontakten med henne. Jag kan ju inte komma fram och bara börja prata, plus du vet hur blyg jag är, svarar jag.

Ja jag är faktiskt ganska blyg av mig. Det kanske inte verkar så med tanken på alla kompisar jag hade i Stockholm, men jag var inte den mest pratgladaste personen på i början. Ni vet, jag är en sådan person som är jätteblyg när man träffar en första gången och en liten tid framåt, men när jag känner mig trygg omkring personen så kan jag komma med massa galna ideér.

Vi går genom passkontrollen och hämtar sedan ut våra väskor som troligen gick långt över max vikten. Trots att jag bara ska bo hos Lauren och hennes roommate, som jag redan har glömt namnet på, så är det bara tillfälligt innan jag hittar en egen liten lya som inte är allt för dyr och då kommer inte orka köpa massa nya grejer.

Väl ute från Heathrow, Londons flygplats, ser vi en liten tjej som håller upp en skylt med namnet Lauren Rhodes på. Vänta lite... varför står det bara Lauren's namn och inte mitt också? Hallå, vad har jag gjort för att inte så stå med där? Tänkt om hon inte gillar mig och hoppas på att jag inte hann med planet? Hon kommer säkert låta mig sova på en matta eller på golvet med en filt, som i Harry Potter. Okej jag kanske överreagerar lite men ni måste ju ha märk sarkasmen i det. Och det är en av de många sakerna som jag inte har hunnit att berätta om mig själv än. Jag i princip uppfann sarkasm eller man kan också säger att jag är moder-sarkasm... eller inte. Ni får avgöra själva när ni har lärt känna mig mer, men kom inte och säg att jag inte varna er när ni är i mitt styre. Jaja nog tjatat om jag och sarkasm. När vi närmar oss tjejen blir jag allt mer medveten om att det är jag som måste prata engelska med henne och inte Lauren.

( Kommer inte att skriva dialogerna på engelska, om ni inte vill? )

Precis innan jag ska säga hej till henne poppar ett namnet Mali-Koa upp och jag chansar på att det är hennes namn.

- Uhm är det du som är Mali-Koa? frågar jag med försiktigt röst ihop om att det är rätt namn.

- Japp det är jag. Är det du som är Lauren? säger hon. Första tanken som kommer upp när hon svarar är; ja jag hade rätt, hennes namn var Mali-Koa. Ett poäng för att jag inte är Doris i Hitta Nemo. Det hade blivit ganska pinsamt om hon inte hette det och jag hade stått där som ett fån och ropat helt fel namn.

- Nej, tyvärr så är det den här en feigis som inte kan prata engelska, men jag är hennes kusin Catelyn. Du kan kalla mig Cate, svara jag henne.

- Åh förlåt. Jag visste inte att Lauren skulle ta med hennes kusin. Jag är verkligen ledsen och du kan kalla mig Mali om du vill, säger hon tillbaka.

Jag förklarar allt för Lauren, inte för att hon inte förstår engelska för det gör hon men för att det ska se lite mer trovärdigt ut framför Mali. När jag berättar drämmer hon till sig i panna med handen när jag nämner att Mali inte visste om att jag skulle komma. Direkt efter det börjar hon babbla på med Mali och till en början fattar jag inte varför Mali beklagar sig hela tiden. Men sen så snappar jag några ord från deras konversation som "för liten", "bo någon annanstan" och då går det upp för mig att det antagligen inte finns någon plats för mig i lägenheten. Jag känner hur oron börjar växa i bröstet med tiden vi står där och tillslut måste jag fråga hur det ska bli med mig.

- Okej så om jag har fattat det här rätt så finns det inte tillräckligt med plats i lägenheten för tre personer, eller hur? frågar jag och båda nickar samtidigt. Då måste jag bara fråga, när går nästa flyg tillbaka till Sverige då? Eller jag kanske kan hitta någon pub här och crasha den inatt, säger jag vädigt surt, mest för att jag är irriterad på Lauren.