Något är fel [BoyXBoy]

|0.8|

Att vakna upp en söndag i Omars famn kan var det bästa som finns. Ute smattrar regnet mot allt som står i vägen och ett svagt muller hörs när åskan börjar. Omar som fortfarande sover kurrar ihop sig i sömnen och försöker undvika de ljud som ovädret medför. Att han är rädd för åska är det ingen tvekan om, det har han alltid varit.

"Oscar, jag mår illa" Omars svaga röst får mig att rycka till innan jag tittar ned på min fina pojkvän som är blekare än snö i sitt vackra ansikte. Utan några problem kliver jag ur sängen och lyfter upp honom i min famn och går mot badrummet. Väl framme placerar jag honom framför toalettstolen och ett ljudligt läte lämnar honom när den första kaskaden spya lämnar hans skakande kropp. Utan att riktigt veta vad jag ska göra står jag bara bakom tills han är klar och hjälper honom sedan upp på skakiga ben.

"Jag trodde du var bättre?" Han sänker huvudet och håller sina händer över magen i en skamsen gest och mumlar något ohörbart.

"Nej, jag menade inte så! Jag trodde bara inte du var sjuk fortfarande" snabbt har jag omfamnat honom och lämnar kyssar över hela hans ansikte. Efter ett tag är jag ändå tvungen att släppa honom för att spola i toaletten och låta Omar tvätta sig om munnen, så som han alltid gör efter att han spytt. Ännu en blixt slår ner och åskan som ljuder efter är inte låg alls. Omar hoppar skrämt till och gömmer sitt ansikte i sina händer.

"Oscar, jag är rädd" gråten i rösten hörs tydlig och jag är snabbt framme för att krama om honom. När jag lyfter upp honom i min famn kramar han hårt om sina ben om min midja och gråter ljudligt mot min axel.

"Såja Omar, det är okej, du kommer inte bli skadad, allt är okej" i ett lugnande tempo drar jag handen över hans rygg och försöker på så sätt lugna hans panikslagna kropp.

"Lovar du?" Piper han fram och lyfter sitt huvud för att möta min blick. I samma stund som jag nickar mullrar det till igen och Omar gömmer sitt ansikte mot min axel.

"Älskade Omar, jag lovar att inget kommer skada dig så länge du är med mig" han tittar ännu en gång upp och ler svagt.

"Tack Oscar, för att du orkar" mumlar han fram och jag ler snett.

"Allt för dig min prins" leendet på hans läppar växer sig bara större och om det inte hade vart för magsjukan hade jag kysst honom med all passion jag äger och har, men jag måste ta hand om min fina nu när han är sjuk.

----------------------------

Ni får leva med att vissa kapitel kommer vara korta, som detta, och andra längre, som det innan. Det är bara så det blir när jag skriver och har mina egna idéer:)