Något är fel [BoyXBoy]

|1.2|

Flera timmar senare har vi ännu inte fått ett svar på mina smärtor. Birgitta har tagit en mängd antal prover och tester för att försöka hitta rätt anledning. Oscar som nästan hela tiden har vart tvungen att sitta i en stol bredvid min säng, sover djupt och snarkar lätt. Klockan är inte mer än nio på morgonen men ändå kan jag inte sova, trots att jag vart uppe hela natten. När dörren öppnas och Birgitta stiger in i rummet ger hon mig en förvirrad blick, som om jag skulle ha gjort något konstigt.

"Nu är det så här Omar, att du är inte sjuk, eller har en sjukdom" jag pustar lättat ut och ger henne en frågande blick.

"Du är för tillfället drabbad av ett ovanligt fall av graviditet" mina ögon spärras upp i chock. Gravid? Jag? Hur går det till? Jag är ju en kille..?

"Men, hur?" Får jag ur mig tyst och försiktigt och Birgitta ger mig en svårläst blick.

"Vi vet inte hur eller varför du har kunnat blivit gravid, men det vi vet är att fostret är ungefär fyra veckor gammalt och att det är fullt hälsosamt och friskt" jag nickar tyst. Vad ska man annars göra? Jag har ett barn i min kropp! Fyra veckor... Vår treårsdag... Det måste vara den dagen.

"Men, varför har jag blivit så dålig? Brukar det inte ta flera veckor innan man börjar spy och magen syns?" Piper jag fram, rädd för att något faktiskt är fel och barnet ska dö. Eller jag.

"Det vi tror är att det är för att du är en man. Den manliga kroppen är inte byggd för att vara gravid och därför regerar man tidigare och större. Att du började känna efter en vecka är därför inte farligt, utan bara din kropps sätt att säga att du har något i din mage" ännu en gång kan jag bara nicka. Jag är gravid, med Oscars barn. Oscar. Snabbt kollar på honom och ser att han sover lika sött som förut. Birgitta ger min en sista blick innan hon lämnar rummet för att jag ska kunna prata med Oscar i enrum.

"Älskling, vakna" försiktigt puttar jag honom i sidan och han öppnar trött sina ögon. När han ser mig ler han smått men minns snabbt att vi är på ett sjukhus och sätter sig rakt.

"Har du fått veta något?" Jag nickar tyst och ser på min vackra pojkvän. Min framtida make och pappan till mitt barn. Tårar tränger sig sakta ut från mina ögon och ned för mina kinder. Oscar är snabbt vid min sida i sängen och drar upp mig i sitt knä. Tröstande drar han sina händer över min rygg och jag suckar nöjt.

"Är du sjuk?" Frågar han försiktigt men jag skakar på huvudet. Han kollar mig länge i ögonen innan han försiktigt kysser min kind.

"Vad är det då Omar?" Han är rädd, det syns, att han ska förlora mig. Jag tar ett djupt andetag och blundar hårt.

"Jag är gravid" får jag ur mig och han ser storögt på mig. Han öppnar munnen men stänger den gång på gång innan han överrumplar mig med att kyssa mig hårt och passionerat på läpparna.

"Är du helt säker? Gravid? Du är bara 16 år Omar... Skulle du klara det?" jag ger honom en orolig blick som bara speglar rädsla.

"Älskling, det var inte så jag menade, utan mer, klarar du av att bära ett barn i nio månader, fast du bara är sexton?" Jag nickar stumt, för jag skulle däremot inte klara av att göra en abort, eftersom det ändå är ett liv som jag skulle döda i så fall.

"Okej, du gör valet, men vi får vara beredda på att allt inte kommer kunna vara som det varit förut" jag nickar igen, tom på ord och trött efter alla sanningar.

"Jag älskar dig Oscar" han ler glatt och ger mig en försiktig kyss på läpparna.

"Älskar dig mer Omar"

---------------------

Kan vi diskutera att jag är hos mina kusiner i Karlskrona under lovet med min mormor och två av mina syskon, och att jag listat ut att ALLA som sover i samma stuga som mig snarkar! Min lillasyster och lillebror snarkar, min mormor snarkar, och mormors hund snarkar! Vet ni hur störande det är att försöka sova när fyra andra ligger och snarkar i örat på en..? Har ni vart med om detta någon gång? Kan vi dela sömnbristen? Är så jävla trött på morgonen för att jag inte kan sova ordentligt...