Något är fel [BoyXBoy]

|1.1|

"OSCAAAAAR!" Panikslaget ropade jag från toaletten, där jag nu låg och jämrade mig över den ohyggliga smärta som spred sig genom min kropp. Att min mage inte gett sig efter fyra veckor skrämmer mig, något enormt, och en känsla av att jag borde besöka ett sjukhus slog in.

"Vad händer Omar?" Oscar stod snabbt i dörröppningen och gav mig en orolig blick. Att jag mitt i natten ligger och skriker inne på badrummet av smärtor gör nog inte honom speciellt lugn...

"Det gör så ont" piper jag med en hand över min svullna mage. Oscar sätter sig fort bredvid mig och lägger en hand på min panna.

"Du är varm, vi kanske borde åka till sjukhuset?" det han säger är egentligen ingen fråga, utan fakta och jag nickar tyst. Försiktigt lyfter han upp mig i sin famn och bär mig ut till hallen. Snabbt springer han in till vårt sovrum för att dra på sin några kläder och för att hitta något enkelt åt mig, eftersom jag bara är klädd i kalsonger. När han kommer tillbaka ger han mig ett par mjukisbyxor och en stor t-shirt som jag snabbt sätter på mig. Vi hoppar båda i ett par varsina skor innan han öppnar dörren och leder mig ut på gården. När han har låst och sett till så att allt är med låser han upp sin nya moderna sportbil med ett klick på någon dosa och öppnar dörren åt mig. Jag sätter mig försiktigt på passagerarsätet och lägger en hand över min runda och ömma mage. Oscar hoppar in bredvid mig och ger mig en orolig blick.

"Det går bra" säger jag bara och ler smått mot honom. Han nickar tyst och startar bilen med ett alldeles för perfekt riv. Enligt mig ska det låta gammalt, och helst vara gammalt också. När vi kommit ut på vägen och Oscar lugnat ned sig lite, tar jag försiktigt hans hand och kramar den med min. Gesten verkar ha en lugnande inverkan på honom då han slappnar av en smula och ler svagt åt mig. Förra veckan gick ju helt okej med magen, det var väl värt under ovädret och jag spydde gång på gång i stugan. Men idag har jag ingen aning om vad som hände, magen började nästan krampa och illamåendet tog över. Vägarna är nästan helt tomma på folk vilket får Oscar att gasa lite extra.
När vi når vårt mål och bilen är parkerad knäpper jag upp bältet och hoppar ur bilen. Oscar är snabbt vid min sida och tar min hand i liknande syfte som jag tidigare gjort. Han vet att jag är rädd för sjukhus, för alla mediciner och verktyg som finns innanför dess väggar. Hur folk dör och föds där, skrämmer mig mest. Att en person dör i ett rum, medan man räddar ett liv på en annan i rummet bredvid. I receptionen var det tomt, bortsett från en ensam ung man bakom en disk som vi gick fram till.

"Kan jag hjälpa?" Oscar nickade och började prata med mannen medan jag helt zoomade ut. Illamåendet tog all min fokus och att inte spy på golvet fick mig att koncentrera mig på annat än faktan över att jag är i ett sjukhus.

"Då kan ni få följa med mig" utan att jag märkt det har en ny person dykt upp och Oscar leder mig i riktning mot henne. Birgitta, uppfattar jag på hennes bricka. Vi leds in i ett rum med vita väggar och silvriga instrument. Paniken intar min kropp och Oscar tar ett lugnande tag om min andra hand.

"Okej, vad var felet?"

--------------------------

För att jag vart så dålig på att uppdatera får ni ett till:)