Något är fel [BoyXBoy]

|1.4|

"OMAAAAAAAAR!" Erica slänger sig glatt i mina armar när jag öppnar dörren och ett leende sprider sig över mina läppar. Äntligen kan jag låta dem komma hit igen, eftersom jag faktiskt inte är sjuk. Vi kramar varandra länge och hårt, och det leende som sitter på mina läppar försvinner inte. Bakom henne står Felix med Arvid i famnen. De båda ler när de ser mig och jag vinkar diskret. Erica släpper mig tillslut och jag kramar om Felix utan att mosa Arvid som han håller emellan oss. Oscar är på jobbet, som vanligt, och det ger mig lite ensamtid med mina bästa vänner, något som jag tror är behövligt just nu. När de fått av sig sina kläder och skor går vi in till vardagsrummet som alltid och låter Arvid springa fritt. Vi börjar prata som vanligt, som om min "sjukdom" inte existerat och att det var igår vi senast träffats.

"Föresten, gick du till doktorn eller? För du är frisk nu va?" Kommer Erica på efter ett tag och jag sänker blicken till mitt knä. På mig har jag en stor tröja så den lilla bulan syns inte och jag suckar lågt.

"Alltså ja, vi var dit och så... Och jag är inte sjuk" får jag tyst ur mig och de nickar för att få mig att fortsätta.

"Och alltså, det är liksom... Asså fan..." De ger mig varsina oroliga blickar men jag kan inte undgå att vara orolig, för helt ärligt, ingen av dem räknar med att jag är gravid.

"Är det för jobbigt? Du behöver inte säga" Felix ger mig ett stödjande leende och jag pressar fram ett liknande, som ett tack, men känner ändå att jag är tvungen att erkänna för dem.

"Vi ska bli föräldrar" säger jag lågt och ser snabbt upp i deras chockerade ögon.

"Va? Varför har du inte sagt att ni ska adoptera?" Erica låter nästan sårad på rösten, men jag skakar snabbt på huvudet.

"Nej! Alltså vi ska inte adoptera" får jag panikartat fram och de ger mig förvirrade blickar som enbart söker ett bättre svar, inte för att mitt är det.

"Jag är gravid" Erica slår en hand för munnen och ser storögt på mig, medan Felix ger mig ännu en förvirrad blick.

"Går det ens?" Får han fram och jag rycker på axlarna, för tydligen går det.

"Obviously, eftersom jag är gravid med ett fyra veckor gammalt foster" säger jag och de ger varandra konstiga blickar, som jag inte kan tyda.

"Alltså Omar, är du säker? Sist vi alla kollade är du en kille, och så vitt jag vet kan inte killar bli gravida" säger Erica tyst, troligen rädd att hon ska såra mig eller något.

"Jag är säker, eftersom vi var hos en doktor och fick se bilder och massa skit jag inte vet vad det är för något ens, och jo, jag är en kille, men sist jag kollade så ska ögon inte byta färg vid olika typer av humör heller, så jag kanske inte är en normal kille" får jag ur mig och ger dem båda en blick som ingen av oss egentligen vet vad det betyder. Om det kanske är en blick som säger tro mig, jag är gravid eller om den bara ser konstig ut. Bara några få sekunder efter jag har pratat klart slänger sig Erica om min hals och kramar mig hårt.

"Om det du säger är sant, så vill jag hjälpa dig, eftersom jag vet vad du ungefärligt kommer gå igenom" jag nickar tacksamt mot henne och kramar tillbaka.

"Men jag förstår inte, jag kände inte av graviditeten förens efter kanske sex veckor, men du kände ju bara efter någon dag? Varför är det så?" Frågar hon förundrat när hon sätter sig i Felix knä ännu en gång.

"Läkarna tror att det är för att jag är en man, och den manliga kroppen är ju liksom inte byggd för att bära ett foster, så man reagerar tidigare och större" säger jag och ler svagt, för jag klarade trots allt av att erkänna för dem, och de verkar tro mig. Arvid kommer efter ett tag krypandes mot mig, fast han kan gå, och gnäller om att få sitta i mitt knä. Snabbt plockar jag upp honom från golvet och placerar honom i mitt knä, där han konstigt nog vänder sig in mot min kropp.

"Så min bästa polare är gravid och ska bli pappa?" Frågar Felix lite misstänksamt och jag nickar svagt, lite lätt generad.

"Grattis Omar, verkligen! Ni kommer bli grymma föräldrar" säger han och ger mig ett tryggt leende, och jag kan inte undgå att besvara det med ett brett. Plötsligt känner jag hur Arvid placerar sina små händer på min mage och mumlar något för sig själv, eftersom har inte satt fingret på det där med språket än. Han lutar sig sakta mot den lilla bulan med örat och fortsätter föra sin konversation med sig själv och jag skrattar tyst. För han har fattat, han förstår att det finns ett barn i min mage.

-------------------

Ååh, jag älskar Arvid<3.