All about you | F.S

Kapitel 47

•Sandras perspektiv•

Med stela kliv går jag igenom den tomma korridoren med Felix hand i min. Vi ska på förhör angående misshandlandet och kidnappandet vilket för tillfället ger mig ständiga nervositet attacker som går i berg-och-dalbanor och som får mig vilja vända om och bara gömma mig i min garderob. Men eftersom jag vill att livet ska återgå till det normala så måste jag få det här överstökat.

Vi hade skrivit in oss och satt nu i ett trist väntrum för att vänta på någon som skulle föra oss till förhörsrummet. En kvinna med kort ljust hår och blågrå ögon stegar vant in i rummet.
"Sandra Graine och Felix Sandman?" Säger kvinnan och blickar ut över rummet. Vi båda reser oss upp och går efter kvinnan som nu har börjat gå ut i korridoren. Hon låser upp en utav dörrarna och håller upp den för att vi ska kunna gå in. Felix knyter sin hand hårdare omkring min och sätter sig sedan ner på en utav de svarta, blänkande stolarna.

Rummet som vi sitter i är inte särskilt stort och är väldigt enkelt möblerat. Det finns en grå kontorsbyrå och ett skrivbord med några stolar. Med tanke på hur dåligt betongväggarnas skick är tror jag att de inte har lagt särskilt mycket tid på inredning och byggande på dessa rum. Till exempel är lamporna i taket gamla och någonting säger mig att vaktmästaren inte brukar rusta upp dessa rum utan bara låta dem vara som de är. Ingen verkar ha sett till att rummet har någon värmekälla eftersom det är iskallt där vi sitter. Jag huttrar till lite men skakar försiktigt av mig det.

•Felixs perspektiv•

De torra och allvarliga meningarna som lämnar kvinnans mun verkade nästan intränade, vilket det inte förvånar mig ifall de är.  I en och en halvtimme pågår förhöret och kvinnan som håller förhöret verkade tycka att det var en pest att sitta och fråga två sextonåringar om ett kriminellt fall som ändå ska nekas av gärningsmannen. Men hon verkar i alla fall hålla ut, även om uttråkande suckar lämnar hennes läppar stup i kvarten och avbryter historien.

När vi kommer ut efter förhöret ser jag att Sandra är rödprickig i ansiktet och att hennes ögonfransar är blöta. Hon drar tröjans ärmkant under ögonen för att torka tårarna. Jag lägger armarna runt henne och drar in henne i min famn.
"Det är okej. Det löser sig" viskar jag mot hennes panna och kysser henne i hårbotten. Hon nickar men jag känner ändå hennes tårar tränga igenom min tunna T-shirt.

Tillslut släpper hon kramen och backar något steg.
"Är du okej?" Frågar jag med en len röst. Hon nickar igen och tar tag i min hand. Vi går ut genom korridoren och går sedan ut genom poliskontorets portar. Solen lyser ute och vi sätter oss på moppen.

***

"Sandra jag har något åt dig" ler jag när jag kommer på vad som väntar i min jeansficka. Vi har stannat hos henne för att äta lunch. Jag drar med fingrarna över det lite tunnare pappret. Jag drar upp de två pappersremsorna och håller upp dem framför ögonen på henne. Först stirrar hon länge på balbiljetterna.

"Vart har du fått tag på dem?" Utbrister hon och skrattar lite lätt. Jag rycker på axlarna och ler lite mystiskt. Hon tar tag i biljetterna för att verkligen känna att pappret hon har mellan fingrarna är äkta. Hon ler förbryllat medan hon går in i köket.

Jag lägger balbiljetterna på köksön och plockar sedan fram lite grönsaker för att kunna göra en liten sallad som vi ska ha till potatisen. I ögonvrån ser jag ur Sandra plockar fram potatisen och en skalare. Vi står där med en tystnad över oss för att fokusera på våra enskilda uppgifter. Jag på mina grönsaker och hon på potatisen.

När maten lite senare står på bordet och vi båda har tagit för sig utav maten bryts tystnaden av Sandra som börjar småprata om läxorna och hur få veckor det faktiskt var kvar av terminen. Jag lyssnar med halvt öra medan jag gång på gång försöker stoppa in små tuggor av maten vi lagat. Min kropp är trött och mitt huvud känns så tungt att jag måste luta det mot min ena hand. Jag fryser lite och mina ögonlock vill ständigt slå sig ner för att få vila.

Jag skakar lite på mig för att väcka kroppen men inte ens det lyssnar den på. Sandra kollar lite oroligt på mig.
"Du ser lite blank ut på ögonen" avbryter hon sig mitt i babblandet och reser sig för att gå till mig på andra sidan bordet. Hon lägger sin iskalla hand på min panna för att försöka avgöra om jag har feber. Efter att ha tagit bort sin hand från pannan så smeker hon mig lite försiktigt över kinden.

"Felix gå och lägg dig i min säng. Din panna är stekhet" säger hon bestämt och börjar plocka undan måltiden. Jag nickar långsamt och reser mig sakta för att gå upp för trappan upp till Sandras rum.

När jag bäddat ner mig mellan hennes rena lakan och äntligen fått lägga mitt huvud mot en mjuk kudde förstår jag hur trött jag verkligen är. Jag hör hur Sandra börjar bli klar där nere. Jag slår igen ögonen bara för att vila dem lite men jag måste ha somnat för när jag slår upp dem igen sitter Sandra på fotändan med datorn och skriver något. Jag kisar mot henne en stund innan jag säger något.

"Vad skriver du på?" Frågar jag samtidigt som jag sätter mig upp.
"Äsch bara engelska uppsatsen som är till nästa vecka" svarar hon utan att släppa blicken från dataskärmen. "Jag ringde din mamma förresten och hon sa att hon skulle hämta dig om en kvart" fortsatte hon och la till något i texten på datorn. Jag nickade och hoppade närmare henne för att se hur långt hon hade kommit på uppsatsen. Jag pussade henne lite snabbt på kinden för att sedan resa mig och gå ut i hallen på nedervåningen

~~~~~~~
Oj vad långt detta kapitlet blev! 1002 ord! Aja hade flyt så det är väl bara bra antar jag!❤️

Hejdå❤️