All about you | F.S

Kapitel 14

•Sandras perspektiv•

Jag ville nog ändå ha den där skjutsen av Felix. Att bara känna hans kroppsvärme mot min kropp var underbart. Jag virade den rutiga halsduken närmare min kalla hals och drog ner mössan så långt det gick. Hösten hade kommit snabbt och även om det bara var September så kändes det som om det var November.

Idag skulle jag på en ''jobbintervju'' för att få in lite pengar till min egna kassa. Jag satte mig på busshyttens kalla träbänk. Bussen mot Grisslinge kom inrullandes någon minut efter. Det var en pappa, Magnus tror jag han hette, som behövde hjälp med att vakta hans dotter och son, efter som den äldre sonen inte hade tid.

Jag hade vart barnvakt förut, innan vi flyttade bort från 'pappas' minnen. Vi klarade helt enkelt inte att tänka på honom varje gång vi öppnade ögonen. Vi hade bott i en liten by uppe i Västmanland, och det var min föredetta grannes barn jag vaktat. Jag saknade inte byn så mycket utan var mest glad över att jag fick flytta och ha lite omväxling för en gångs skull.

Efter en 15 minuters lång bussresa så klev jag av på busstationen. Den kalla vinden drog i min jacka och gjorde hela min kropp kall. Jag gick upp för en mysig gata och försökte hitta rätt villa. Det var ett rött hus med samma adress som det stod i mejlet han skickat. Sakta gick jag upp för stentrappan och knackade på den mönstrade dörren.

''Hej! Jag är Magnus!'' hälsade en man och räckte fram handen.

''Jag är Sandra.'' svarade jag och skakade hans hand. Vi gick ut i vardagsrummet och där satt även någon jag tror var hans fru, med tanke på den ringen som satt på hennes vänstra ringfinger.

''Det är våra barn, Theo och Sonja, som behöver vaktas'' berättade kvinnan i soffan. En hund kom ner för trappan och började hoppa runt mig.

''Sitt Dante!'' beordrade Magnus. ''ursäkta men han är lite hoppig. Vår äldre son, Felix, verkar inte ha tagit ut honom på en promenad vilket jag bad honom göra för 20 minuter sedan.'' fortsatte han högt.

''Det är lugnt! Vad fin han är.'' svarade jag lugnt medan jag böjde mig ner för att klappa den vit-bruna hunden.

Vi fortsatte prata om pengar, vad jag skulle behöva göra och vad jag kunde laga för mat. Barnen, Theo och Sonja kom ner och hälsade blygt innan de gick upp igen.

''Felix! Kom ner och ta Dante på en promenad!'' ropade kvinnan som ännu inte hade presenterat sig. En gestalt bakom mig mumlade ett svar.

''Det var mycket trevligt att träffa er men jag måste gå nu.'' sa jag och reste mig från stoffan jag suttit i.

'' nöjet var på vår sida.'' svarade Magnus och log. Jag gick mot hallen och satte på mig ytterkläderna. En gestalt kom in i den stora hallen och kollade på mig.

''Sandra?'' frågade gestalten med en röst jag kände igen. Jag vände mig om och omfamnade gestalten i en kram.

''Bor du här Felix?'' frågade jag när han släppte kramen.

''Ja på halvtid.'' svarade han medan han kopplade Dante med kopplet. Vi gick ut ur huset och började gå längs gatan mot busstationen. Ännu en gång drog jag jackan närmare min kalla kropp.

Tystnaden som låg över våra läppar var mysig, och inte pinsam vilket jag var glad över. När vi var framme vid busskuren tog Felix tag i min hand och sa:

''Kommer du ta det här jobbet?''

''Ja'' svarade jag innan jag kände hans läppar mot mina. Bussen rullade in på stationen och vi sa hejdå.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hon lever! Nej men jag är i USA nu och har det bra! hejdå!