All about you | F.S

Kapitel 35

*felix perspektiv*
Dagar blev veckor och veckor blev månader. Jullovet var slut och Sandra och jag hade inte pratat på två månader förutom i skolan då hon var tvungen att prata mig. Hon hade ignorerat mig på sms, telefonsamtal och när jag försökt ta kontakt med henne på andra sätt. Idag var det måndag och jag skulle med ett sista försök lösa konflikten med Sandra.

Eftersom vi var halvklass på måndags morgonen och Sandra hade svenska medan jag hade idrott med parallellklassen så blev det lite problematiskt att mötas under första timmen, men innan jag gått till omklädningsrummet så hade jag lagt en lapp i Sandras skåp.

*Sandras perspektiv*
Jag gick till skolan med ett tappert försök att vara glad. Ella, som nu äntligen fått komma in på min skola efter att fått stå i kön sedan tre år tillbaka, slöt upp vid min sida.
"Hur går det med Felix?" Viskade hon när vi gick genom korridoren bort till sal 36 där vi skulle ha svenska i halvklass.
"Jag vill inte prata om det" mumlade jag tillbaka och ökade på stegen de sista meterna fram till mitt skåp. när jag öppnade det blåa överskåpet flög en liten lapp ut.

"Möt mig vid trappuppgången på baksidan /F" löd den lilla, ljusblå lappen. den var vikt på mitten och på framsidan var ett litet hjärta ritat i blyerts. Med den lite slarviga handstilen kunde man avslöja att "F" var Felix. han hade försökt prata med mig men jag hade vart så sårad att jag inte ens hade tänkt ge honom en chans att förklara sig. Ändå tänkte jag möta honom vid trappuppgången på baksidan.

Trappuppgången var ett perfekt ställe om man ville prata ostört. det var en trappa från bakdörren på nedresta våningen upp till översta våningen. ingen använde dock denna trappa eftersom den bara ledde till klassrum 78, som var ett klassrum för utländska studenter som behövde lära sig svenska eller engelska, som endast användes på helger och fredags eftermiddagar.

En timme senare satt jag där på bänken som stod placerad utanför klassrum 78 och väntade på att Felix eller denna mystiska "F" skulle komma. Efter någon minut kom en andfådd Felix upp för trappan.

"Jag trodde inte du skulle komma" sa han och kollade förvånat på mig. jag flyttade mig åt sidan så att han skulle få plats bredvid mig på bänken. han satte sig, tog mina händer i hans och lade dem i sitt knä.
" jag kan gå om du vill" sa jag kaxigt och blängde ironiskt på honom. han skakade snabbt på huvudet och suckade åt mitt beteende.
"Sandra, jag..." det var som om orden stockade i halsen på honom. nästan som om han skulle kvävas av sina egna ord.

"Jag älskar dig fortfarande och jag vet inte vem som skickade bilden men jag svär på min egen död att jag inte var otrogen mot dig. Jag älskar dig och ingen annan, kom ihåg det!" Sa han med en allvarlig ton och kollade djupt i mina ögon. Jag kollade bara på honom avgörande som om jag skulle förlåta honom eller fortsätta ignorera honom. jag log mot honom och lutade mig fram mot honom för att ge honom en kram.

"Jag älskar dig också" viskade jag i hans öra under kramen. Jag kände hur han log och när vi släppte kramen satt jag bara där och kollade in i hans vackra, blågröna ögon.
"Betyder detta att vi fortfarande är tillsammans?" Frågade han och log ett snett leende. jag nickade och pussade honom på kinden.
"På ett villkor, att vi inte går för fort fram" sa jag och ett busigt litet leende växte istället fram på hans smultron röda läppar.
"Jag kan inte lova något" sa han och pussade mig på nästippen innan han reste sig upp och gick iväg.

~~~~~~~~~~
Nu fick ni äntligen ett nytt kapitel för att fira det lilla påsklov vi alla sett fram emot! Detta kapitel blev exakt 630 ord (inte inräknat med detta meddelande)! Jag tror att jag kommer fixa lite bättre uppdatering denna vecka eftersom jag har lov men jag kan precis som Felix inte lova något!!

Aja hade gött så hörs vi snart! ❤️