All about you | F.S

Kapitel 22

~Några minuter innan~
•Felix perspektiv•
Jag gick ut ur studion med tunga steg. Vad skulle jag säga till Sandra? Hon får säkert inte följa med till USA för Daff. Jag tog upp nyckeln för att låsa upp moppen. Tänk om hon inte står ut med att vänta i åtta hela veckor. Det är nästan hela höstterminen. Jag kommer inte klara mig utan henne, tänkte jag och åkte iväg.

När jag kommit närmare parken på Kungsholmen ser jag en man som slår till en siluett som ligger medvetslös på trottoaren. Jag stannar snabbt moppen och skriker att mannen ska sluta medan jag springer fram till den hjärtlösa människan. När jag kommer närmare ser jag vem det är som slår människan. Markus. Han tittar argt upp på mig och springer iväg. Jag kollar ner på den sönderslagna tjejen på trottoaren, och synen får mig att tappa andan. Sandra ligger där alldeles blodig och sönderslagen.

Sakta lutar jag mig över min sönderslagna flickvän och lyfter upp hennes huvud. Hon kollar försiktigt på mig innan hennes kropp blir medvetslös och ögonen slår igen. Snabbt tar jag upp mobilen ur fickan och ringer akuten. När samtalet tar slut passade jag på att ringa Oscar så att han kunde komma och hjälpa mig.

Hennes kropp började bli kall så jag tog av mig min jacka och lindade in henne i den. Jag hörde ambulanserna på avstånd och kramade om min fina tjej. En tår rann plötsligt ner för min rödrosiga kind. "Sandra håll dig vid liv, snälla" mumlade jag mot hennes iskalla hals.

"Vi måste få ta henne till sjukhuset nu" sa en kvinnoröst bakom mig. Sakta lade jag ifrån mig Sandras huvud på den lilla uppblåsbara kudden ambulanskillen hade lagt ut. Ambulanstjejen kollade medlidande på mig. "Du kan följa med till sjukhuset och vänta på resultaten" log hon.

Två av de tre ambulansmännen lyfte upp Sandra och lade henne försiktigt på den mjuka båren när jag hörde en röst på ett litet avstånd.
"Felix!" Ropade rösten som jag mycket väl kände igen. Jag vände mig om och såg Oscars fluff till hår komma närmare. Han omfamnade mig i en kram medan tårarna rann ner för mina kinder.

"Hon kanske inte klarar sig" snyftade jag.
"Det är klart att hon gör!" Lovade Oscar. Jag nickade och torkade mina tårar och gick efter ambulans personalen. Sakta hoppade jag upp på soffan bredvid båren. "Jag åker till sjukhuset med moppen" ropade Oscar från sin position bredvid min moppe. "Okej, då jag ringer Sandras mamma" mumlade jag tillbaka.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ hon leeeeever! Nä men har haft lite fullt upp med betygen och dittan och dattan. iallafall så tänkte jag börja skriva nästa kapitel redan nu men även prologen till min nya novell "bara inte du" O.E :)