airplanes | f.s

chapter 3

Låt:

Halsey - Colors 

Emilys perspektiv.

Jag tar tag i Sagas hand innan vi korsar vägen. När vi väl är över räcker jag henne kopplet till Charlie och tittar på henne med en varnande blick.

"Släpp inte, och ta inte av honom kopplet. Du måste ha honom kopplad hela tiden" instruerar jag. Hon nickar sammanbitet och jag sätter fast kopplet ordentligt runt hennes hand. "Låt han inte dra iväg med dig, han ska lära sig att gå ordentligt. Ropa på mig om det är något och stanna i närheten så jag kan se er" lägger jag till. Hunden må vara liten, men det är Saga också. Jag litar inte på att en femåring ska ta hand om en valp som bara är några månader. Hon nickar igen och jag sätter mig ner mot ett träd och tar upp boken ur min väska. Emellanåt tittar jag upp från sidorna fyllda med ord för att ha koll så att Saga och Charlie är kvar. Jag trivs nog bättre i den nya lägenheten än den gamla. Här har vi parken precis utanför fönstret och det bryter mönstret med gata efter gata.

"Charlie!" Sagas skrik får mig att titta upp. Hon står med händerna för munnen medan Charlie glatt springer iväg med kopplet släpandes bakom sig. Jag reser mig upp och lägger ner boken i min väska igen.

"Jag sa ju att du skulle hålla i honom!" säger jag argt och ropar sedan på den lilla hunden som försvinner bort. Jag börjar gå efter med Saga i släptåg, förtvivlad över vad som nyss hänt.

"Charlie!" ropar jag igen och visslar efter honom. Grusvägarna korsas och jag lägger en trött hand över pannan.

"Emily!" Jag vänder mig till rösten som kommer längre bort på grusvägen till vänster. Felix kommer gåendes med Charlie i famnen och jag pustar lättat ut.

"Tack så himla mycket, Saga råkade tappa honom och ja, tack igen" säger jag och kliar mig obekvämt i nacken medan han räcker över Charlie till Saga. Han ger mig ett leende som jag försiktigt besvarar.

"Det är ingen fara, han kom springandes och var inte särskilt svår att fånga." säger han och rycker lätt på axlarna. Jag nickar medhållande, han så liten så han är inte jätte svår att få tag i.

"Jag borde gå vidare, vi ses!" säger han och ler mjukt.

"Vi ses" säger jag, knappt hörbart men tillräckligt för att han ska höra innan han vänder sig om,

"Vem var det?" säger Saga. Jag ger henne en mördarblick, hon kunde åtminstone väntat tills han försvunnit lite längre bort.

"En kille från skolan, han bor i huset mittemot" suckar jag och tar tag i kopplet.

"Vi går en runda, sen går vi hem igen" säger jag och Saga släpper ner Charlie på marken. Hon vet att det inte är någon idé att protestera så vi går runt i parken ett tag medan Saga berättar om sina planer inför sommaren. Allt från att bada utan armpuffar till att lära Charlie att hämta grejer när hon ber honom. Jag skakar lätt på huvudet när hon berättar allting, men kan inte låta bli att le.

Vi är så olika, Saga pratar med alla om allting medan jag håller det mesta inom mig. När hon frågar mig om vad jag ska göra så rycker jag bara på axlarna och säger att jag inte vet. Jag tänker mycket mer än vad jag pratar och jag tänker ofta på hur det är för människorna runt mig. De kan inte läsa mina tankar, ingen vet vad jag vill eller tänker. De ser bara en fasad som inte går att läsa, jag är en låst dörr som ingen har nyckeln till. Bara jag själv. Ibland önskar jag att det inte var så, jag vill också kunna gå fram till en helt främmande person och bli vän med den. Men jag kan inte, jag är blyg och har svårt att låta människor komma in i mitt liv.

"Emily? Lyssnar du?" frågar Saga otåligt och rycker i min hand.

"Förlåt, vad sa du?" säger jag ursäktande.

"Det enda du gör är att dagdrömma" suckar hon och sparkar i gruset.

"Du pratade om sommaren, vad var det du sa?" frågar jag för att byta samtalsämne. Hon himlar med ögonen men fortsätter berätta ända tills vi är tillbaka i vår hall igen där vi skiljs åt. Hon springer in på sitt rum och jag ställer suckandes i ordning hennes skor som hon slängde av sig.

"Hur gick det?" Mamma kommer ut från köket och lutar sig mot dörrkarmen medan hon lägger huvudet på sne och ler mjukt. Min mamma är alltid så snäll, men jag har svårt att vara snäll tillbaka. Jag är inte elak, men jag känner mig inte snäll. Inte ens min mamma har en nyckel till mig och det gör mig så förtvivlad ibland. Jag kan inte ens släppa in min mamma i mitt liv. Jag är bara för privat och ensam som person. Jag är van vid att bära allting själv, därför känns det konstigt att ta hjälp av någon och öppna upp. Det känns som att det är mitt ansvar att inte låta andra tyngas ner av mina problem eller känslor. Ibland känns det som att jag bara har vänner för att vara social. Det känns som att det egentligen inte är någon som bryr sig.

"Saga råkade släppa honom men en kille från skolan fick tag på honom" berättar jag och hänger tillbaka kopplet på sin krok.

"Ojdå, vem var killen?" frågar hon förvånat.

"Felix heter han, han bor på andra sida gatan" säger jag kort.

"Okej, du får hälsa och tacka honom"säger hon och försvinner in till köket igen.

"Visst" mumlar jag för mig själv och går in till mitt rum. Även fast solen skiner ute måste jag fixa iordning röran som på något sätt blivit. På golvet ligger kläder och grejer överallt medan parfymer, krämer och smink ligger huller om buller på mitt skrivbord. Jag öppnar upp mitt fönster så att lite luft kommer in innan jag sätter på musik som lite motivationshjälp. Jag gillar inte att städa, men jag gillar resultatet så det finns inget annat att göra.

När jag sitter och sorterar mina kläder landar ett pappersflygplan på marken framför mig. Förvånat tar jag upp det och kollar ut genom fönstret för att se var det kom ifrån. Ingen står nedanför men samtidigt så förstår jag inte hur någon kan få in det här även fast vi inte bor högst upp. En vissling hörs och min blick går genast till ljudet. Felix sitter i fönstret, huvudet bakåtlutad och med ett flin på läpparna. Jag suckar tyst med ett leende och vecklar upp flygplanet.

Vad gör du för något?

Även fast han har skrivit slarvigt så är hans handstil fin, operfekt perfekt ungefär. Jag tittar upp från lappen och visar genom charader att jag städar. Hur ska jag kunna kasta tillbaka pappersflygplanet och få det att gå in genom hans fönster? Han tar fram ett nytt papper och skriver något innan han viker ihop det och kastar lätt tillbaka. Flygplanet glider lätt genom luften och över den lilla gatan och sedan in genom mitt fönster. Jag vecklar upp pappret för att läsa vad det står.

Möt mig på taket klockan 24

Jag tittar upp från pappret i mina händer igen och då är Felix borta. Hans fönster är fortfarande öppet, men han är inte kvar.