airplanes | f.s

chapter 28

Emilys perspektiv. 

"Vad vill du göra?" frågar han. Hans armar håller ett starkt grepp runt min kropp. Jag kämpar för att varenda muskel ska bära upp mig, men utan Felix hade jag ändå ramlat ihop. 

"Få mig att glömma allting." ber jag desperat. Få bort smärtan för en stund, den som äter mig inifrån och ut. Jag klarar det inte mycket längre, att bära alla andras smärta tillsammans med min. 

"Är du säker?" frågar han och stryker varsamt bort mina tårar. Jag nickar kort och tittar ner på hans bara bröst. Bakom den mjuka huden arbetar de starka musklerna när andetag efter andetag lämnar hans lungor. Han lutar sig fram och kysser mig på halsen, strax under örat och käken. Jag drar häftigt efter andan. När jag bad om att få glömma visste jag inte att det var det här, men för en kort stund försvinner allting och blir suddigt, långt bak. Felixs mjuka läppar mot min lena hud ligger i fokus, men även det är lite suddigt och svårt att nå. 

Han kysser min hals. Varsamt, försiktigt men kraftfullt på samma gång. Jag drar fingrarna genom hans fingrar och hans stönar mjukt mot min hals. Jag riktar upp hans ansikte mot mitt och möter hans läppar. 

Allting blev så komplicerat i mitt liv när jag träffade Felix. Innan var mitt liv simpelt. Men tråkigt. När jag är med honom går det upp och ner. Berg- och dalbana. Ena stunden skriker man av skräck. Nästa stund skriker man av glädje. Men jag skriker ett kvävt skrik. Och det finns bara en enda person som hör hur desperat jag skriker. Felix.

"Jag älskar dig." säger han andfått mot mina läppar. 

"Jag älskar dig." andas jag. Jag gör verkligen det. Ibland är det så att han förstår mig bättre än vad jag själv gör. Han har förklaringar på saker jag aldrig tänkt på tidigare. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

"Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig." säger jag svagt. Hans läppar träffar min hals och jag är i hans händer igen.

... 

"Ska vi gå upp på taket?" frågar Felix. Solen börjar gå ner och himlen börjar bli sådär härligt rosa. Jag nickar kort och reser mig upp i soffan och tar tag i Felixs hand för att dra upp honom.

Luften är härligt varm. Jag älskar verkligen sommaren, den här har bara blivit, annorlunda? Det låter så svagt. Jag har aldrig varit med om en sådan här sommar, och den är långt från över. 

Felix gör som han brukar göra. Lägger sig rakt upp och ner med händerna under huvudet och kollar upp i himlen. Jag lägger mig bredvid honom med huvudet på hans arm. 

"Titta där, ser du de två molnen?" frågar jag efter en stunds tystnad. Det ser ut som två små människor som håller varandra i handen, med en käpp i den andra handen på den ena. 

"Ja, det ser ut som oss i framtiden." flinar Felix. "Du är den med käppen." 

Jag boxar till honom lite löst i magen, men skrattar sedan åt hans skämt.

"Okej då, jag har lite dålig balans faktiskt. Men det är bara för att orka med dig då. Avlastning." flinar jag.

"Åh din lille jävel." hotar han och sätter handen i sidan på mig så ett tjut lämnar mina läppar. 

"Nej, men seriöst. Är det oss i framtiden?" frågar jag. 

"Jag hoppas det." svarar han.

"Jag med. Kommer du fortfarande älska mig då? När jag inte är ung och vacker längre? En gammal tant med käpp och bultande hjärta för Felix Sandman." 

"Självklart. Jag kommer alltid älska dig. Oavsett vad. En gammal gubbe med stencoola kläder och ett bultande hjärta för Emily Ahlstedt, då med efternamnet Sandman." ler han och pussar min nästipp. 

"Det låter ganska bra. His old but cool, walks around in the neighborhood, his name is Felix. The one and only. And I will always be yours, my lovely." säger jag och skämt-rappar de sista orden. Felix brister ut i skratt. 

"Wow, rappkarriären börjar på ett tak i Stockholms innerstad. Vackert, eller hur?" flinar han.

"En historia som borde skrivas ner." ler jag. "Men seriöst, hur ser du din framtid? Som gammal, cool gubbe." 

"Ställ inte såna frågor. Livet har precis börjat. Jag vill inte tänka på slutet." säger han.

"Struntprat. Man kan alltid tänka på och fantisera om framtiden. Det behöver inte vara illa bara för att man är i slutet." svarar jag. Jag förstår att han inte vill prata om när han är 80+ och inte har många dagar kvar att leva. Men man kan alltid fantisera om det fina.

"Ja du. Jag sitter väl i ett gammalt hus ute vid havet med en vildvuxen och vacker trädgård med små barnbarn springandes på gräsmattan. Sedan springer de in till mig och ropar, "morfar, eller farfar, brorsan min har tagit min boll! Och tänker inte ge tillbaka den! Du måste säga till honom! Då kommer jag resa mig upp från den knarrande stolen, utan käpp såklart, för den har du, och gå ut till brorsan och be honom ge tillbaka bollen. För att det ska vara rättvist kan jag erbjuda honom att vi åker in till stan nästa dag för att köpa en boll till honom också, eftersom han sköt ner sin till vattnet dagen innan. Och jag är för gammal för att hämta den och han för ung." 

Mitt hjärta hoppar till. Jag förväntade mig inte en sådan historia, men ändå fick jag en. Och jag kan inte hjälpa att lägga vikt på att han på allvar nämnde mig, även fast historien kanske inte var särskilt seriös i sig. 

"Vad säger du om det?" frågar han och vrider huvudet mot mig med ett leende på läpparna. 

"Det låter ganska fanatiskt och underbart om jag får säga det själv." ler jag och möter hans mjuka läppar.