airplanes | f.s

chapter 16

Emilys perspektiv.

Sakta men säkert börjar vår lägenhet tömmas på gamla grejer och fyllas på med nya. Mamma ska bo kvar här och pappa har hittat en ny lägenhet, några kvarter bort. Han har inte fått nyckeln än, men han bor hos sin kompis tills vidare. Allting har gått så fort. Självklart ska vi inte åka till Öland i sommar. Alla planer har ställts in och all fokus är på att komma i ordning och försöka på något sätt få det som det var innan, även fast det aldrig kommer bli som innan. 

De har delad vårdnad, men jag vet fortfarande inte hur det ska gå till. Jag är tillräckligt gammal för att kunna ta hand om mig själv, däremot vet jag inte hur Saga ska ta det. 

"Helena..." Jag hör hur pappa irriterat suckar mammas namn. 

"Nu får du väl ändå ge dig? Jag kan väl få ha kvar soffan, du kunde inte ens anstränga dig och vara med och välja ut den." Mammas röst höjs till en gäll ton så fort hon blir upprörd. Pappa hyschar ner henne, bara för att vi inte ska behöva höra. Men det är redan försent, för längesedan.

Min blick går till Felixs fönster. Gardinerna är fördragna. Kanske bara för att inte släppa in kvällssolen. Vi har inte träffats sedan jag sov hos honom. För en vecka sedan. Bara smsat.

Hastigt reser jag mig upp och lämnar mitt rum. Jag går med snabba steg förbi mamma och pappa som står i vardagsrummet. 

"Var ska du?" Mamma försöker låta lugn på rösten, men hon är så dålig på att förfalska. 

"Ut." svarar jag kort och stänger igen dörren. På den senaste tiden har de inte varit lika noga med att förhöra mig om vart jag ska. Ut räcker gott och väl, de vet att jag kommer hem igen. Det finns tydligen viktigare saker att tjafsa om. Till exempel en soffa.

Med snabba steg skyndar jag mig över gatan innan bilarna kommer. Jag trycker in koden, öppnar dörren och tar två steg i taget upp till Felixs lägenhet. Förhoppningsvis är han hemma. 

Jag knackar lätt på dörren. Varken steg eller tecken på att någon är hemma hörs. Jag lyfter handen igen men stannar tvärt när jag hör hur glas splittras och ett rasande argt vrål. Ett hårt slag, antagligen en hand mot en vägg ligger kvar i luften. Jag knackar hårt på dörren, men ingen öppnar. Jag är helt säker på att det där var Felix.

Dörren är inte låst, så jag öppnar den och kliver in i lägenheten. Allt är en röra. Kläder och grejer ligger slängt överallt.

"Felix?!" Min oroliga röst ekar genom lägenheten.

"Emily, kom inte hit." säger han hårt. Jag gör precis tvärtemot och klivet över röran in till köket. Han står lutad med händerna mot diskbänken, bröstkorgen åker upprört upp och ner.

"Vad har hänt?" frågar jag och går fram till honom. Han backar undan och möter min blick. Ögonen är kalla och hårda.

"Snälla Emily, gå ut härifrån." säger han och håller varnande upp händerna. Min blick söker igenom rummet. Ett glas ligger krossat på golvet och märket efter Felixs hårda slag i köksluckorna syns tydligt. Jag sträcker mig efter hans hand med röda knogar men han rycker snabbt undan den.

"Gå ut." varnar han. "För sista gången Emily, gå ut." 

Han tar tag i ett till glas och kastar ner det i marken. Jag hoppar till men försöker att hålla mig lugn även fast jag känner hur gråten trycker i halsen. Vi tittar på varandra i flera sekunder, han med en krävande, hård blick och jag bara tittar. Tillslut vänder jag mig om men går fram till städskåpet istället för att lämna lägenheten. Jag tar ut en sopborste och börjar sopa ihop glassplittret. 

"För i helvete! Gå innan jag gör något som vi båda ångrar!" ryter han. Egentligen borde jag vara rädd, och det är jag. Men jag bara fortsätter sopa ihop bitarna utan att säga något mer. Om han alltid finns vid min sida ska jag finnas vid hans. 

Han försvinner in på sitt rum, tror jag i alla fall. Jag fortsätter att städa upp röran, framförallt i köket. Det låter som att fler saker går sönder inne på hans rum. 

Vad är det som har hänt? 

Jag har aldrig sett honom såhär arg. Bara irriterad, men hela hemmet är kaos och det ser ut som om någon inte har tagit hand om lägenheten på flera månader.

Efter 45 minuter har jag städat upp i köket, fyllt diskmaskinen och plockat upp alla grejer som tagits sönder. Det är med ett bultande hjärta och skakiga fingrar jag går till Felix dörr och knackar försiktigt. Antingen kommer han be mig gå eller så får jag komma in, och jag vill inte bli utvisad från hans tankar igen.

"Felix?" säger jag och harklar mig försiktigt. Jag får inget svar så jag öppnar försiktigt dörren. Den långa kroppen sitter på golvet lutad mot sängkanten. Med tysta steg går jag fram och sätter mig ner bredvid honom. 

"Vad är det som har hänt?" frågar jag försiktigt efter ett tags tystnad. 

"Mamma gick bort inatt." säger han kort. 

"Va?" Även fast jag hörde vad han sa går det inte in. 

"En bilolycka. Hon var ensam i bilen så ingen vet exakt vad som hände men antagligen tog hennes sjukdom över och hon tappade kontrollen." säger han. Jag visste att Felixs mamma var sjuk, men att det var såhär allvarligt hade jag ingen aning om. Klumpen i magen får mig att vilja spy. Hon dog, Felix förlorade sin mamma. Jag får inte fram ett enda ord. 

"Felix-..." 

"Nej, säg inget. Det finns ingenting att säga." avbryter han. 

"Jag är ledsen." viskar jag och knyter ihop hans fingrar med mina. Hans smärtfyllda blick är fäst i taket och jag ser hur mycket han försöker hålla tillbaka tårarna även fast det tillslut börjar rinna tårar längs hans kinder. Försiktigt lägger jag en hand runt hans ansikte för att vinkla det till mig. Han blundar och undviker min blick men jag fångar in honom i min famn och för första gången ser jag Felix Sandman svag, hjälplös och förstörd.