airplanes | f.s

chapter 15

Emilys perspektiv. 

Med försiktiga fingrar torkar jag bort tårarna. Vem trodde att det skulle göra så ont? Kanske är det för att allt jobbigt blossar upp och tynger ner mig. Det är inte bara skilsmässan som får tårarna att rinna, allting som ligger i bägaren får det att rinner över. 

Felix säger ingenting på flera minuter. Jag vet inte hur lång tid det är som går, kanske en halvtimme. Det enda han gör är att hålla om mig och försiktigt stryka med handen längs min överarm. Solen gör himlen orange och den ger mig fortfarande lite värme även fast luften är ganska kall, såpass kall att håret på armarna reser sig. Felix märker det och tar av sig sin jacka innan han lägger de över mina axlar. Jag tittar tacksamt upp på honom och möter hans blick. 

"Varför kom du så nära mig?" frågar jag medan en till tår slingrar sig ner längs min kind som Felix fångar upp och torkar bort. "Jag stänger ute alla, men du är så nära och jag förstår inte varför." suckar jag.

"Det hjärnan inte förstår tar hjärtat hand om." säger han mjukt. Ibland undrar jag ifall han verkligen finns på riktigt. Kan en människa vara så godhjärtad som Felix? Hans försiktiga händer tar ett mjukt grepp om mitt ansikte och vrider det till mig. Hans medlidande blick söker igenom mitt ansikte. 

"Får jag kyssa dig?" frågar han. Jag nickar sakta, jag vill känna hans läppar mot mina. Försiktiga, mjuka och så fruktansvärt älskvärda. Han lutar sig in mot mitt ansikte och låter våra läppar mötas.

"Felix?" säger jag svagt när våra läppar skiljs åt.

"Ja?" svarar han och harklar sig tyst.

"Vad är vi?" 

"Jag vet inte, ingenting just nu. Men jag vet inte vad framtiden säger om oss. Vill du sova hos mig inatt?" Jag nickar kort. Självklart. 

Vi sitter kvar på taket i flera timmar. Ibland är det helt tyst, ibland pratar vi oavbrutet. 

kortaste kapitlet jag någonsin skrivit, men hoppas ni tycker om det ändå, har tyvärr ganska fullt upp med skola och annat ♡ puss, älskar er