airplanes | f.s

chapter 13

Emilys perspektiv.

Det tar ett tag innan jag inser både vart jag är och hur jag hamnat här. Felixs armar ligger avslappnat runt min kropp och han andas djupa andetag. På något sätt känner jag mig inte varken obekväm eller rädd. Bara trygg och lugn. En svag huvudvärk får mig att vilja somna om, men det är svårt när jag känner hur varmt det är i Felixs säng. 

"God morgon." mumlar han när han märker att jag försöker vrida på mig och lägga mig på något mer bekvämt sätt.

"God morgon." svarar jag och möter hans trötta blicken. 

"Hur mår du?" frågar han och flinar svagt. 

"Bra, hurså?" frågar jag och ler försiktigt. Jag vet vad han syftar på, men försöker spela oskyldig. 

"Med tanke på hur mycket du drack för att vara första gången så antar jag att du är lite bakis i alla fall." ler han. Jag himlar med ögonen och blundar för att stänga ute ljuset som tränger sig in bakom rullgardinen.

"Det var inte första gången." mumlar jag. 

"Sluta ljug, hur mycket kommer du ihåg?" kontrar han. Jag kommer ihåg mycket mer än vad han tror, men jag vågar bara inte säga det. 

"Vi var hos-..." börjar jag men blir snabbt avbruten.

"Nej nej, inte det. Jag vill ha detaljer." säger han seriöst utan att lägga till ett skämtsamt flin, som han brukar.

"Vi kysstes." säger jag tyst. 

"Så du kommer ihåg?" säger han förvånat. Jag nickar sakta och försöker undvika hans blick. Jag ångrar det inte, men det känns bara fel. Felix och jag är bara vänner, eller hur?

"Vad är klockan?" frågar jag och sträcker mig efter min mobil som ligger på Felixs nattduksbord. Min mobil är död så jag letar efter en klocka i rummet.

"11." svarar Felix med mobilen i sin hand.

"Oh shit, mamma undrar säkert var jag är." mumlar jag och reser mig upp ur sängen. "Jag måste nog hem." lägger jag till och börjar ta på mig mina jeans. Felix drar en hand genom sitt hår och stöttar sin kropp med ena armbågen. Det vita täcket är halvt uppdraget, men halva hans mage syns fortfarande. Jag är tvungen att kolla bort för att inte fastna med blicken.

"Ehm, Felix?" börjar jag nervöst när jag snabbt vänder mig om från honom och tar på mig min egna tröja.

"Ja?" Hans raspiga morgonröst börjar gå mot mer normal ju mer han pratar.

"Det hände väl inget mer igår?" frågar jag försiktigt.

"Nej, Emily! Det skulle jag aldrig göra mot dig utan att jag visste helt säkert att du inte skulle ångra dig." säger han snabbt, nästan lite besviken över att jag frågade.

"Okej, bra. Tack så mycket för att jag fick sova här, men nu måste jag gå innan mamma mördar mig." säger jag lättat.

"Okej, vi ses." ler han. Jag ler försiktigt innan jag lämnar hans rum och lägenhet. Solen skiner ute och världen snurrar runt precis som vanligt även fast det känns som att jag har missat en del.

När jag kommer in i hallen och stänger dörren bakom mig kommer mamma ut inom de fem närmaste sekunderna. 

"Emily! Var har du varit?" frågar hon, hon är varken arg eller förbannad, bara orolig och besviken.

"Förlåt. Jag sov hos Felix, och min mobil dog." säger jag och kliver ur mina skor. 

"Du måste tala om för mig innan du sover över hos någon, det vet du." 

"Jag vet, men mobilen dog och det var sent." 

"Och Felix? Är ni tillsammans nu?" frågar hon och sätter händerna i sidan. Hennes röst är misstänksam och börjar gå över från besviken till arg. 

"Nej, nej, nej." suckar jag. "Vi är bara kompisar, jag kan ha killkompisar också. Kan du sluta behandla mig som ett barn?" frågar jag irriterat.

"Jag är din mamma. Du är fortfarande under 18, ett barn." fräser hon. Jag tränger mig förbi henne och går in på mitt rum. 

"Emily! Behandla inte mig med sån dålig respekt!" ropar hon och öppnar hastigt upp dörren till mitt rum.

"Varför är du så arg? Jag är hemma, oskadd och har bett om ursäkt!" säger jag och slår ut med armarna. Hon spänner blicken i mig innan hon lämnar rummet med en smäll i dörren. Jag lägger trött händerna mot pannan innan jag sätter mig ner på sängkanten. Min mobil surrar till i bakfickan precis när jag suttit mig ner. 

Felix: Blev hon arg?

Jag: Lite, men hon släpper det snart.

Felix: Bra.

Jag: Mm, jag ska gå ut med hunden, vill du hänga med?

Felix: Visst, ses utanför om 5. 

"Emily?" Sagas försiktiga röst hörs i dörröppningen medan jag byter om från kläderna jag hade igår. 

"Hej, vad är det?" frågar jag och tittar upp på henne och försöker mig på ett litet leende.

"Pappa åkte igår, han sa att han skulle jobba. Men han och mamma bråkade." mumlar hon och stänger dörren bakom sig. Jag sätter mig på huk framför henne och drar in henne i en kram.

"Det ordnar sig ska du se. Vill du följa med mig ut och gå? Felix ska med." ler jag. Hon nickar försiktigt, fortfarande lite orolig men ett leende letar sig ändå upp på henne läppar. 

Det kanske förklarar mammas humör? Pappa och hon brukar faktiskt aldrig bråka, och när Saga kommer in och berättar att han till och med hade åkt iväg över natten så hugger det till i magen. Han kanske skulle jobba, också? 

"Jag gillar Felix, han är snäll." säger Saga och avbryter mina tankar. Jag nickar försiktigt och ler mjukt, det är han, väldigt snäll.