airplanes | f.s

chapter 4

Låt: 

Troye Sivan - Lost Boy

Emilys perspektiv. 

När klockan slår 23:55 smyger jag ut från mitt rum. Det är nästan helt mörkt ute, himlen är bara lite rosa vid horisonten. Jag sätter fötterna i mina converse men låter bli att knyta dem. Både mamma, pappa och Saga har somnat och jag vill inte väcka dem. Försiktigt vrider jag om låset och trycker jag ner handtaget. Utan att göra några ljud stänger jag dörren igen och smyger upp för trapporna tills jag når utgången till taket. Jag har aldrig varit här uppe, jag vet bara att man kan komma hit.

Jag drar upp dragkedjan på min tröja och tar luvan över håret innan jag öppnar dörren och möts av den kyliga nattluften. Felix sitter längre bort och tittar ut på utsikten. Jag går bort till honom och han vänder inte sin blick mot mig förens jag satt mig ner bredvid honom. Allting är så mycket mindre här uppifrån och man ser längre än vad jag trodde. Jag undrar hur länge han har suttit här, är det i flera timmar? Några minuter?

Min blick glider längs alla hustaken. Ljus från gatlyktor och hus hjälper till att lysa upp mörkret som håller på att lägga sig. 

"Vackert, eller hur?" säger Felix. Jag vänder min blick mot honom och nickar. Skuggorna i hans ansikte som blir tack vare mörket framhäver varenda detalj. Hans skarpa käkben och håret som naturligt ligger bakåt stylat med hjälp genom att bara dra fingrarna genom det. 

"Varför tittar du på mig sådär?" frågar han mjukt och vänder sakta huvudet mot mig. Jag tittar generat ner i mitt knä. 

"Skäms inte. Berätta istället." säger han. Jag vänder min blick mot honom igen, även fast jag känner hur kinderna bränner av hans ord.

"Berätta vadå?" viskar jag tyst. Det behövs inget högre, orden talar högt som dem gör.

 "Varför pratar du inte med någon? Varför gör du dig inte synlig?" frågar han. Jag vänder blicken ut över hustaken igen innan jag bestämmer mig för att säga något.

"Varför skulle jag? Hur många är det som egentligen bryr sig? Hur många är det som mår bättre av att veta vad jag tänker på? Ingen, för alla är för upptagna med sig själv. Jag vill inte vara synlig, jag vill vara för mig själv." säger jag tyst. Det känns konstigt att prata med någon. Ingen vill veta annars, ingen undrar varför jag inte pratar och gör mig synlig. Felix svarar inte utan nickar bara kort. Jag försöker ignorera hans ögon på mig, det känns konstigt. Ingen tittar på mig annars. 

"Det är kul hur personer ber mig att vara tyst när jag är högljudd, men när jag är tyst undrar de vad som är fel på mig." säger han. 

"Tysta människor har de mest högljudda tankarna" ler jag. Små smilgropar visas på hans kinder medan han nickar medhållande. 

"Hur kom du upp hit?" frågar jag. Antingen så har han en väg på utsidan eller så vet han portkoden. 

"Min lillebrors kompis bor här, jag brukar hämta honom ibland så jag vet koden" berättar han. Jag nickar sakta och drar försiktigt undan en hårslinga bakom örat.

"Jag gillar att skriva, det är så jag utrycker mig. Det känns konstigt att prata, öppna upp. Att se något bekräftar på ett annat sätt. Det är lättare för mig med text och ord." berättar han plötsligt.

"Varför berättar du allt det här för mig?" Frågan flyger desperat ut i luften. Ingen tror att jag någonsin bryr mig bara för att jag inte säger något rakt ut. Det är därför ingen berättar något för mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig mer än vad de tror. 

"För jag vet att du är likadan. Jag ser dig Emily, även fast du inte tror det. Jag ser dina böcker och anteckningsblock. Hur du lägger ner all din passion i det du läser och skriver, man kan inte missa det." 

Värmen i mitt ansikte kommer tillbaka, han vet om det. Sättet jag uttrycker mig på. Sättet jag delar med mig av mina känslor på. Ingen har någonsin gjort det förut. Han är ett steg för långt innanför min mur och det är skrämmande och spännande på samma gång. 

"Jag är ganska reserverad som person." börjar jag försiktigt. Felix nickar, ungefär som för att få mig att förstå att det är okej ifall jag öppnar upp mig. "Jag har svårt att dela med mig av mina tankar och känslor." fortsätter jag. Orden är svåra att få ut, inte att komma på, men att uttala och uttrycka. Det tar emot att berätta. Men någonstans, längst in, så känns det som att Felix förstår. Det känns som att han är lik mig, att han är en reserverad person. Jag kanske inte är så ensam som jag tror.

"Förresten, min mamma hälsade. Hon ville tacka för att du fångade Charlie." Felix skrattar tyst och möter min blick.

"Det var så lite så. Men jag borde nog gå nu innan mina föräldrar märker att jag är borta." säger han. Jag nickar kort, jag borde nog också gå tillbaka. 

"Vi ses." säger han och går tillbaka till dörren som ledde mig hit. 

"Vi ses." svarar jag med ett blygt leende. Jag sitter kvar en liten stund. Himlen är svart och stjärnorna har tagit över solens plats. Jag drar undan ärmen på min tröja och tittar på armbandsuret på min handled. Klockan är snart halv ett. Jag reser mig upp och går fram till kanten. Felix går över gatan med händerna i sina jackfickor. Vant trycker han in koden tills deras trapphus och försvinner in i huset. Med försiktiga steg går jag tillbaka till dörren och smyger tyst ner för trapporna tills jag kommer till vår dörr. Lägenheten är fortfarande tyst så jag smyger in på mitt rum och går fram till fönstret för att dra för gardinerna. Felixs rum är släckt, han har säkert redan hunnit gå och lägga sig. 

Ha ett underbart år, nu gör vi 2016 till bästa någonsin ♡