airplanes | f.s

chapter 27

Emilys perspektiv.

Ni vet när man känner sig tom. Tom på känslor även fast det känns som att man ska börja gråta, men inga tårar kommer. Man vill bara stå och stirra. Betrakta allting och låsa in sig på sitt rum. Även fast det inte var en stor sak som hände, så känner jag så. Kanske är det bägaren som är påväg att rinna över. Skilsmässan, Felixs mamma, Felix. Allting får känslorna i gung och det kanske varnar just nu. Varnar för att jag inte ska överbelasta känslor så att bägaren rinner över. Jag är en känslosam människa, men har bara svårt att visa det. 

Jag somnade till slut igår kväll. Men sen kom Felix. Och då vaknade jag. Fast jag låtsades sova. Han drog av sig kläderna och la sig bredvid mig utan att göra några större ljud. Nu på morgonen så gick jag upp utan att väcka honom. Jag gick in i köket och gjorde en kopp te innan jag satte mig på en stol intill fönstret och tittade ut över gatan. Sen dess har jag bara stirrat. Betraktat. Iakttagit. Teet har svalnat, och det smakar inte gott längre. Inte för att det var särskilt gott förut, men det värmde upp mig. Även fast det är minst tjugo grader inomhus. Kanske är det mitt kalla hjärta som behöver värmas upp, men på vilket sätt kan te göra det? 

För det är väl ändå det som mitt hjärta är? Kallt? Kanske är det bara stelt, och inte kallt. Det behöver värmas, det behöver kärlek. Det behöver Felix. 

Att bara ett sådan här litet bråk kan få mig ostabil gör mig orolig. Hur kommer jag reagera när det tar slut? Jag tror inte på evig kärlek som håller. Evig kärlek finns säkert, men om det håller, det är tveksamt. Jag älskar Felix, mer än något annat, och det sista jag vill är att förlora honom. Kanske är det ännu ett bevis på mitt kalla, eller stela, hjärta. Att jag ens får sådana här tankar. Är det mänskligt? Att tänka på slutet när man bara är i början?

Felix fotsteg och harklingar får mig att vända mig om. Jag drar med handen över hjässan för att rätta till hästsvansen. Men ingenting har ju hänt, den är precis som den var när jag satte upp håret. Jag har ju bara suttit här, och betraktat. 

"Har du ätit frukost?" frågar han. Hans röst är raspig. Ögonen är lite röda och svullna, antagligen var klockan väldigt mycket när han gick och la sig. Jag kollade inte. Jag nickar kort, även fast jag bara har druckit te. Och mer än hälften är kvar. 

"Te." svarar jag kort.

"Vill du ha något mer?" frågar han och kliar sig i nacken. Antingen har han dåligt samvete, eller så är han bara osäker. Jag tänker efter en kort stund, riktar ner blicken mot mina händer som omsluter te-muggen. Tittar på ringen och tittar sedan upp på Felix igen.

"Nej, tack." Han nickar kort och vänder sig om mot köksskåpen och tar ut ett flinpaket. Jag vänder ut blicken mot gatan igen. 

Jag önskar jag var en sådan person som bara kunde prata med vem som helst utan att känna att det blir stelt eller pinsamt. Jag önskar att jag kan säga vad jag vill, vara rolig och en person alla skrattar åt. En person som inte lägger fällben för sig själv och alla runt om. Men jag antar att jag bara inte är det. Jag är personen som skrattar tyst, sitter bredvid och hamnar i skymundan. Jag är inte centrum, har aldrig varit. Har aldrig varit den som löst problemen.

 "Jag ska spela fotboll med grabbarna klockan ett, tills dess, kan vi prata?" frågar han och ställer ner skålen på köksbordet. 

"Visst." svarar jag svagt. Han är tyst en stund, och jag fortsätter att titta ut genom fönstret. Respektlöst, men jag orkar inte möta verkligheten.

"Jag ber om ursäkt. Det var dåligt av mig att skämta på det sättet. För allting var ett skämt, men det gick över gränsen." säger han. Jag nickar sakta. Tystnaden lägger sig över rummet igen. Det enda som hörs är tickandet av klockan som hänger på väggen och när Felix sakta tuggar de mjuka flingorna. Han suckar tyst och lägger ner skeden så att porslinet klingar.

"Snälla Emily, titta på mig." ber han desperat. Jag harklar mig och sätter ner de bara fötterna på det kalla golvet. Sträcker ut benen som varit beskyddande uppdragna mot min kropp. Vrider på stolen så att jag kan möta Felixs blick. 

"Jag är ledsen. Jag är verkligen det." säger han menande och reser sig upp så att stolen lämnar ett skrapande ljud mot golvet. Jag tittar ner på temuggen ännu en gång. 

"Emily, snälla. Varför säger du ingenting?" frågar han.

"Jag har ingenting att säga." säger jag svagt, men det kommer mer ut som en viskning.

"Du är så tyst. Men du har så mycket i tanke." Hans röst spricker, och det gör jag också. Brister, spricker och går i bitar. Precis som temuggen som nyss var i mina händer. Nu ligger den på golvet i tusentals bitar. Teet hade svalnat, så det gör inte ont när det stänker upp på mina fötter. Men det gör däremot ont inuti mig. Såpass ont att jag brister ut i gråt. Muggen bara gled ur mina händer, som om all kraft sögs ur mig. Jag lägger händerna för ansiktet och spricker långsamt itu medan tårarna rinner. Felix trampar på porslinet för att komma fram till mig. Jag vill säga åt honom att inte trampa på det, för att inte riva upp hans fötter. Men ingenting kommer ur min mun. Han hukar sig framför mig och lägger pannan mot mitt knä, som om jag vore hans trygga famn. Kanske är jag det nu, för hans trygga famn försvann. Han stryker med händerna längs mina lår och trots att jag försöker hålla tillbaka tårarna fortsätter de bara att rinna. Efter en stund tittar han upp på mig och möter min blick och då brister mitt hjärta ännu mer. Min älskade Felix Sandman ser så oskyldig och liten ut. Skolans populäraste kille, han som alla hejar på med ett leende och bjuder in till alla fester. Han som möter världen med tuff attityd och inte bryr sig. Men just nu, när han ser hur tårarna rinner ner för mina kinder ser han så maktlös och uppgiven ut. 

"Snälla, berätta för mig vad du tänker på. Snälla Emily." ber han. Han lägger varsamt sina händer runt mitt ansikte och stryker med tummarna längs mina våta kinder. 

"Jag tänker inte just nu. Just nu är allting tomt och dött." berättar jag trots min spruckna och grötiga röst bakom alla tårar.

"Är det jag som har dödat dina högljudda tankar?" frågar han och söker efter varje liten ledtråd i mitt ansiktsuttryck. Jag skakar snabbt på huvudet och tittar ner igen. 

"Titta mig i ögonen och säg att det inte är mitt fel. Jag kan inte leva med att jag sårat dig, Emily." säger han. Jag möter hans sorgsna blick.

"Det är inte du Felix. Det har aldrig varit du. Det är allting annat, det blir för mycket för mig. Jag är en svag person." säger jag medan tårarna fortsätter att rinna igen. Jag är tvungen att blunda och biter mig hårt i läppen. 

"Du är ingen svag person. Du är den starkaste personen jag vet. Jag har aldrig sett dig bryta ihop såhär. Medan mamma försvann och skilsmässan mellan dina föräldrar så höll du min. Du var stark för min skull. När jag var ledsen var det du som var stark åt mig. Du behöver inte vara stark längre. Jag kan vara stark åt dig, precis som du är stark åt mig."