airplanes | f.s

chapter 2

Låt:

Love the way you lie (Part II) - Rihanna, Eminem 

Emilys perspektiv.

"Jag borde nog gå, vi ses" säger jag försiktigt och hoppar ner från balkongräcket. Felix tar en klunk utav sin öl och nickar kort.

"Vi ses" säger han. Jag öppnar dörren och går in till huset igen. Musiken som hördes ut lite stärks så fort jag kliver in genom dörren. Jag visste att detta var en dålig idé för mig. Det är nog bäst för mig om jag går till Stella och berättar att jag går hem. Jag trivs inte här. Kanske uppe på balkongen, med utsikt över allting. Men inte på en fest, bland fulla människor, 

"Vad i helvete Emily? Vart tog du vägen?" skriker Stella i mitt öra. Jag lägger besvärat handen för örat och drar in lukten av alkohol från hennes andedräkt.

"Jag var där uppe och tog lite luft" säger jag. 

"I flera timmar?" 

Jag tar upp mobilen ur min ficka, klockan är strax efter tio. Det kändes inte som om att vi hade suttit där i flera timmar. Vi sa i och för sig inte så mycket, vi satt mest bara där. 

"Jag ska gå hem" säger jag istället för att svara på hennes fråga.

"Redan?" frågar hon besviket. 

"Ja, jag måste. Jag är ledsen" säger jag och vänder mig snabbt om för att hon inte ska hinna stoppa mig. Jag vill inte att hon styr över mig mer, om jag vill gå så går jag. Hon ska inte tvinga mig att stanna.

Jag tränger mig igenom folkmassan och hör hur hon ropar efter mig för att överrösta röster och musik, men jag orkar inte stanna här längre. Jag vill hem. Luften som blivit kylig slår emot mig när jag öppnar dörren och joggar ner för uppfarten till Victorias stora hus. Musiken som kommer från huset försvinner ju längre ner på gatan jag går och det känns skönt att lämna festen bakom mig. 

Jag undrar var Felix bor och vad han egentligen gjorde på festen, eftersom han inte heller ville vara där. Var han där av samma anledning som mig? Bara för att hans kompis övertalade honom? 

"Emily! Vänta!" Jag vänder mig förvånat om och möts av Felix som kommer joggandes mot mig.

"Kan vi gå följe?" frågar han och ler försiktigt. Jag nickar sakta, varför inte? Det känns tryggt att ha någon med sig när det börjar skymma.

"Var bor du någonstans?" frågar jag. Det skulle vara bra om vi bodde åt samma håll. 

"Kronobergsgatan, själv?" svarar han och vänder sin blick mot mig.

"Jag bor på samma gata" svarar jag med ett leende. 

"Så det är ni som har flyttat in i lägenheten på andra sidan gatan. Jag undrade vilka det var" ler han. Jag nickar med ett leende som jag försöker dölja genom att titta ner i marken. Jag är inte van vid att le, inte bland okända killar. 

"Är det din lillasyster som brukar vara ute med en hund i parken?" Jag nickar som svar på hans fråga, det känns nästan lite läskigt att han har sån koll. Men samtidigt så märker man väl om det är någon som flyttar in på samma gata.

"Hur trivs du då?" frågar han. Jag tittar upp och möter hans blick igen, han är nästan ett huvud längre än mig. Han har sina händer i fickorna på sin bomberjacka och tar långa steg när han går. Jag har inte svårt att hänga med, men får ta fler steg för att gå jämnsides med honom. 

"Helt okej, vi börjar komma i ordning nu" säger jag. Vi har ju bara bott här i en månad ungefär, och under den tiden har vi flyttat hit alla grejer så jag har inte hunnit känna efter hur det känns. Egentligen är det inte så stor skillnad. Jag är kvar i samma stad, bara i en annan del. 

"Har du flyttat många gånger?" frågar Felix. Jag skakar försiktigt på huvudet och stoppar ner händerna i fickan på min jacka.

"Inte så, bara tre. Du då?"

"Typ tio, jag har tappat räkningen" säger han medan han rycker på axlarna. Jag höjer förvånat på ögonbrynen men låter bli att titta upp på honom för att dölja min reaktion. När jag höjer blicken inser jag att vi är på vår gata och är ändå tvungen att möta hans blick.

"Vi ses" ler jag. Felix ger mig ett leende och försvinner över gatan efter han tittat åt båda håll. Jag vänder mig om och trycker in koden innan jag småspringer upp för trapporna. 

"Emily? Jag trodde du skulle sova hos Stella?" Mamma sticker ut huvudet i hallen så fort hon hörde att dörren öppnades. Man märker på henne att hon är besviken, inte över att jag är hemma utan att jag inte stannade hos Stella. För en gångs skull var jag hemma hos mina kompisar men ändå kom jag hem.

"Jag fick ont i huvudet så jag gick hem" säger jag medan jag hänger upp jackan. Jag brukar inte ljuga, inte så ofta i alla fall och en vit lögn skadar inte någon. 

"Okej, du får väl bjuda hit henne någon annan dag och gottgöra henne" ler hon mjukt även fast besvikelsen är kvar i hennes ögon. Jag nickar kort och börjar gå mot mitt rum, men mamma stoppar mig genom att ta ett lätt tag om min arm.

"Emily, du kan väl följa med Saga ut i parken imorgon? Hon har frågat så många gånger, så kan ni ta med Charlie. Du kan väl ta med en bok eller något, bara du följer med?" ber hon. Jag suckar tyst. Både min lillasyster och mamma brukar be mig att följa med ut till parken som är utanför vårt fönster. Jg brukar följa med, men ibland så har jag inte lust, särskilt inte när både Saga och mamma följer med. Charlie, vår hund, brukar jag kunna stå ut med.

"Snälla?" ber hon igen. Jag nickar kort och vänder mig sedan om för att gå in på mitt rum.

"Tack så mycket!" rop-viskar hon för att inte väcka Saga som antagligen somnat. Pappa vänder sitt huvud mot mig från soffan och ger mig ett leende som ungefär visar "tack för att du är snäll mot din lillasyster, sov gott och godnatt". Jag öppnar dörren till mitt rum och går raka vägen fram till fönstret. Jag fick rummet ut mot gatan, det har både för- och nackdelar. Jag har utsikt mot parken och gatan nedanför, men ibland känns det som att vem som helst kan titta in. Mamma kommer alltid in på mitt rum och tar upp persiennen även fast jag ber henne att inte göra det. Jag vill ha lite privatliv så inte folk tittar in, men hon säger att det är trevligt när de är uppe och man får in ljus. Precis när jag är på väg att ta ner persiennen igen ser jag Felix i sitt fönster. Han ska precis göra samma sak och båda två upptäcker varandra samtidigt. Ett leende letar sig upp på mina läppar, och jag vinkar försiktigt på honom. Han vinkar tillbaka, och skakar på huvudet med ett leende. 

God jul. <3