airplanes | f.s

chapter 17

Emilys perspektiv.

Mina fingrar dras gång på gång genom hans tjocka hår medan han lutar sig in mot min kropp. Små skakningar i hans kropp visar att tårarna fortsätter rinna. Jag säger ingenting, det finns ingenting att säga. Hans mamma har gått bort, han har förlorat sin trygghet. Allt jag vill är att han ska få tillbaka den. Jag får upp honom på fötter och sätter mig i hans säng med ryggen lutad mot väggen. Hans huvud ligger tungt i mitt knä och jag ritar med lätta fingrar små cirklar i hans ansikte. 

"Var är Theo?" frågar jag mjukt. Han är inte gammal, antagligen förstår han inte. Han förstår väl, men inte alls på samma sätt som Felix.

"Hos hans pappa." svarar han. Jag nickar kort. Det är nog bäst så, han behöver en vuxen som kan ta hand om honom. Felix kan inte ta det ansvaret nu. Jag vet inte om Felixs pappa vet om det, och jag vet inte hur nära Felix och hans pappa är. Han har inte pratat om honom särskilt mycket. Eftersom Felix var såpass liten när hans föräldrar skiljdes så kanske deras kontakt bröts. Men han kanske känner någon slags trygghet hos honom, eller hos Theos pappa. Bara det finns någon som kan ta hand om honom, någon annan än jag. Jag kommer inte lämna honom, men jag vet inte om jag kan vara den som är ansvarig över Felixs hälsa. Vi är inte tillsammans, jag vet inte ens vad vi är.

"Vill du följa med hem till mig eller ska jag stanna här?" frågar jag försiktigt. 

"Du kan gå hem Em, du behöver inte-..."

"Felix, snälla. Jag kan inte lämna dig och tänker inte göra det heller." säger jag med hjärtat bultandes. Han använder ett smeknamn på mig, det gör bara min familj. Av någon anledning får det mitt hjärta att slå extra många slag.

"Vi kan stanna här." svarar han tyst. 

"Okej." svarar jag mjukt. En känsla av att detta inte är den enda natten jag kommer stanna här kommer krypandes, jag kommer inte lämna honom, oavsett vad.

...

Felix mobil surrar oavbrutet och det sista jag vill är att väcka honom. Han har legat vaken hela natten, och bara för att han inte kunde sova kunde jag inte heller det. Jag sträcker mig efter mobilen för att se vem det är som ringer. Hans mormor. Mitt hjärta hugger till. Jag vet ingenting om hans familj och släkt men om detta är hans mormor så kan jag inte föreställa mig hur det känns för henne heller. Försiktigt krånglar jag mig ur Felixs hårda grepp om min kropp och reser jag mig ur sängen.

"Emily från Felixs mobil." säger jag när jag kommit ut från Felixs rum och harklar mig tyst för att försöka väcka min morgonröst.

"Emily, är det flickan som bor på samma gata?" Den äldre rösten låter förvånad, men inte arg. Bara väldigt förvånad.

"Ja, det är jag." säger jag försiktigt. Det kanske var fel av mig att svara, men jag ville inte väcka honom och inte heller låta Felixs mormor vänta på att han ska ringa tillbaka.

"Är du hemma hos Felix just nu?" frågar hon mjukt.

"Ja, han sover och jag ville inte väcka honom." säger jag ursäktande.

"Det gjorde du rätt i. Jag antar att du vet vad som har hänt." säger hon skärrat och suckar tungt. 

"Jag beklagar." säger jag tyst och känner hur tårarna trycker på. Igår kom allting som en chock och det enda jag kunde tänka på var Felix. Idag känner jag det också, sorg och medlidande.

"Jag sätter mig snart i bilen och kommer till Felix. Jag antar att han behöver mig, och om han inte gör det så behöver lägenheten mig. Jag kan inte föreställa mig hur den ser ut." suckar hon.

"Jag städade den igår, men jag tror han behöver dig." 

"Det skulle du inte behövt! Men tack kära du att du har varit hos honom i natt. Jag tror han uppskattar det. Han har faktiskt nämnt dig förut." säger hon och jag hör på henne att hon ler.

"Har han?" frågar jag förvånat.

"Ja, han verkar tycka om dig." säger hon. Jag vet inte vad jag ska svara och känner hur värmen kryper sig fram i mitt ansikte. "Vilket jag är väldigt glad över, det ska bli trevligt att träffa dig. Jag är framme om en timme ungefär." Tack och lov räddar hon mig och jag slipper svara på det hon sagt.

"Vi ses." säger jag och lägger på. Chockad sätter jag mig ner vid köksbordet. Jag visste inte att Felix hade pratat om mig med sin mormor. Inte för att det betyder något kanske, men han har fortfarande nämnt mig. Antagligen bara som en vän. Jag reser mig upp igen, om hans mormor ska komma hit så borde jag kanske fixa resten av lägenheten. Hon ska inte behöva det. Hon har antagligen andra saker att tänka på. 

Jag hinner inte komma längre än att resa mig upp från stolen innan Felix kommer in i köket. Hans hår är rufsigt och det enda han har på sig är ett par grå mjukisshorts. 

"Vad gör du?" frågar han.

"Din mormor ringde. Hon är påväg hit. Jag ville inte väcka dig." förklarar jag. Han nickar kort. "Väckte jag dig?" frågar jag och känner hur skulden kommer krypandes. 

"Nej, jag vaknade när du gick." säger han och sätter sig ner vid köksbordet. Vaknade han när han märkte att jag inte var kvar hos honom?

"Vill du ha något att äta?" säger jag och öppnar dörren till kylskåpet. Det enda som finns kvar är ett öppnat mjölkpaket och när jag tittar på datumet är det för gammalt för flera dagar sen. "Jag kan gå till affären och köpa något." erbjuder jag. 

"Emily, du behöver inte göra allt det här." säger han och reser sig upp igen medan han pekar med armarna över det nystädade köket. Han ställer sig framför mig och drar undan en hårslinga som ramlat ner från min hästsvans. 

"Jag vill." säger jag.

"Du ger mig dåligt samvete." 

"Det behöver du inte ha. Jag vet att du skulle göra samma sak för mig." säger jag. Jag vet ärligt talat inte om han skulle det, men jag har en känsla av att han skulle gjort något. Han tittar på mig med en blick jag inte kan läsa. Antagligen är han för chockad för att ens själv förstå att hon verkligen är borta. Jag slingrar in mina händer runt hans midja och drar honom närmre min kropp. Han lutar sin haka mot mitt huvud och suckar tungt. Om jag kunde ta bort smärtan han känner skulle jag göra det alla dagar i veckan. 

"Jag är ledsen att detta skulle hända dig." viskar jag och knyter ihop fingrarna bakom hans rygg för att hålla kvar i kramen. Han kysser mig mjukt i pannan och drar in mig mot hans kropp. Jag lutar mig in mot hans bröst. Hans hjärta slår fortare än vad det borde göra när man nyss vaknat. Han svarar inte, utan vi håller bara om varandra.

glöm inte att rösta, kommentera och följa mig ♡