airplanes | f.s

chapter 26

Emilys perspektiv.

Jag tittar på ringen, varje gång känns det som att mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen. Vi kom överens om att inte säga det till någon. Att det är mellan oss två. Inga papper ska skrivas på, inga rykten ska spridas. Det ska bara vara ett löfte som visar vår kärlek. Om min mamma skulle få reda på det här hade hon gått i taket, pappa också för den delen. Det skulle nog Felixs mormor också göra, till och med. Om någon frågar, säger jag bara att jag köpte den som en accessoar. 

"Ska vi gå upp på taket?" Felix väcker mig ur mina tankar. När han märker att jag tittat på ringen ler han försiktigt. Jag försöker ignorera att han upptäckte mig och nickar istället. Jag har inte varit uppe på det här taket än, även fast Felix berättat att det finns ett som man lätt kan gå upp på. Det är fortfarande varmt ute trots att klockan börjar närma sig tio. Jag tog med en tröja, och den kan säkert komma till användning om vi stannar här längre. Men just nu behövs den knappt. 

Felix lägger sig rakt upp och ner mitt på taket och tittar rakt upp i himlen. Jag gör likadant och lägger mig bredvid honom, hur konstigt det än ser ut att två tonåringar ligger i mitten på ett tak i vilsna Stockholm. Jag kan inte låta bli att le av tanken. För några månader kom jag helt ny till skolan, satte mig bredvid killen i hörnet. Då visste jag inte att han skulle få mitt hjärta att slå så hårt för honom. Det bara hände. Vi ligger så i tystnad en stund och bara tittar på molnen som seglar förbi, så som vi brukar göra. 

"Ångrar du dig?" frågar Felix plötsligt. Jag blir så förvånad av frågan. 

"Nej, varför tror du det?" frågar jag.

"Du verkar bara lite borta. Okontaktbar."

"Jag är bara lite chockad." svarar jag och lägger mig ner med huvudet på hans arm igen. Jag märkte knappt att jag satt mig upp.

"På ett bra eller dåligt sätt?"

"Bra. Vad får dig att tro att jag inte vill detta? Då hade jag ju inte gått med på det från första början." säger jag och vänder bort blicken från honom.

"Du verkar bara inte glad." säger han kort. Jag fnyser tyst.

"Såklart jag är glad. Jag är bara chockad som sagt." säger jag och försöker låta avslutande på tonen. Vad mer finns det att diskutera? 

"Om du ångrar dig så-..." Jag avbryter fort.

"Felix, vem är det som ångrar sig? Är det du eller jag? För om du ångrar dig så kan du få tillbaka ringen och jag kan ta min väska och gå. För om du överhuvudtaget tvivlar så säg det nu, innan jag hinner bli ännu mer sårad." Jag spottar ur det mig så fort att jag är nära på att snubbla på orden.

"Ännu mer sårad?" upprepar han frågande. Han ligger kvar på samma sätt med händerna vilandes som kudde under huvud. Hans röst är helt lugn och oberörd.

"Vem var det som pratade om hur snygg en annan tjej var eller inte pratade med mig på flera veckor så jag trodde du inte ville ha något med mig att göra längre. Det var du." 

"Chilla Emily, har du mens eller?" 

"Åh, du vågar inte." fnyser jag och reser mig upp. Han vet hur mycket jag avskyr när han skämtar på det sättet. Jag har sagt till honom flera gånger när han säger såna saker för att leka rolig. 

"Snälla, jag skämtade bara. Sluta ta allting så seriöst. Livet är en lek, så sluta grina." 

"Som svar på din fråga så nej, jag har inte mens. Men jag är jävligt trött så vi ses imorgon." säger jag och börjar gå mot dörren. Felix ropar efter mig, men jag fortsätter gå. Jag är trött på att vara den förlåtande. Jag är ingen dörrmatta längre som folk får gå på hur de vill. Jag förväntar mig att han ska springa efter mig, men när jag har lagt mig i dubbelsängen jag tillfälligt delar med honom med borstade tänder och borttvättat smink så har han fortfarande inte kommit efter.