airplanes | f.s

chapter 21

Emilys perspektiv. 

"Hänger du med eller?" Stellas exalterade röst i telefonen får mig att överväga valet. Varför skulle jag inte följa med? Jag behöver komma på andra tankar. 

"Visst." svarar jag kort och vi bestämmer oss för att mötas hemma hos henne innan vi går vidare till hennes vän som håller i festen. 

Felix och jag har inte träffats på över två veckor. Innan bad han mig att stanna hos honom, men nu har han inte ens brytt sig om att svara på mina sms. Jag frågade honom ifall han ville komma över, men han svarade med ett kort nej tack och sen dess har han ignorerat varenda samtal och sms. Irritationen växer mer inom mig för varje dag som går. Efter alla dagar och nätter jag spenderat hos honom medan jag städade, lagade mat och skötte inprincip allting innan hans mormor kom så bryr han sig inte ens om att svara. Jag är inte bara irriterad, sårad också. Ärligt talat trodde jag det var någonting mellan oss, jag trodde han tog oss seriöst och slarvade inte runt med mina känslor. Jag har sett honom, han har gått ur lägenheten, men utan att komma upp till mig. Det är inte det att han åkt iväg. Men om han helt plötsligt struntar i mig, tänker inte jag springa efter honom som en hund.

Med 100% ärlighet kan jag säga att jag trodde det var kärlek mellan oss. Han tog min oskuld, personen jag litar mest på. Inte trodde jag att han skulle kasta iväg det, den sammanslutningen vi hade till varandra. Jag vet att han går igenom en svår tid, men på vägen vill inte jag bli sårad. Jag vill inte bli bortskjuten, precis som jag skjuter iväg människor. Skillnaden är bara att jag skjuter bort de innan de kommer in i mitt liv, men vi var redan i varandras liv. Kanske har jag inte rätt att vara arg och ledsen. Vi har aldrig sagt att vi är pojkvän-flickvän. Men det gör ont ändå, vilken etikett eller titel vi än har. Han är min första, största kärlek, och det kan jag inte ändra på. Det enda jag kan ändra på är att jag borde ha sagt det. Han kanske skulle sett mig annorlunda då. Inte som den tysta, känslokalla person alla ser mig. Han skulle kanske sett hur mycket känslor jag har. Som jag har för honom. Han är den enda som lyckats plocka fram dem. Därför gör det ont, ingen annan har varit så speciell för mig som honom. Felix Sandman. 

Men det kanske är så det är, vi faller för dem vi inte kan ha.

Jag sliter blicken från min egen reflektion i spegeln. Små, enstaka tårar rinner ner från mina kinder som jag snabbt torkar bort. Jag vill inte att mina ögon ska vara svullna eller rödsprängda. Jag ska på fest och vill inte komma dit och visa upp min spruckna insida som börjat avslöjas på utsidan. 

Jag pumpar ut lite foundation på min handrygg och torkar bort tårarna en sista gång innan jag börjar förbereda mig inför festen som jag just nu tyvärr ångrar att jag bestämde mig för att gå på.

...

"Drick mer!" Stella ropar över den höga musiken för att jag ska höra. Jag har redan druckit ganska mycket, men när jag häller i mig den sista cidern och Stella skrattar högt bestämmer jag mig för att det är den sista. Allting är oklart, och jag börjar bli rädd över att jag är påväg att tappa kontrollen. När Oscar räcker mig ännu en cider skjuter jag bort den och tar ett glas vatten istället. Under kvällen har jag umgåtts lite med Oscar, om jag inte hade haft Felix i tankarna hade han säkert gett mig fjärilar i magen. Men just nu känner jag mig bara elak mot honom då han gång på gång försöker få stämningen mellan oss två att bli bättre, men jag bara ler ett fejkat leende och skjuter honom längre och längre bort. Precis som förr.

"Emily." Stella lutar sig plötsligt in mot mig med stressade ögon. "Han kommer där borta, Felix." väser hon.

Mitt hjärta stannar för en sekund innan jag vänder mig om, vilket jag säkert inte hade gjort annars, men med alkoholen i mitt blod handlar jag först och tänker sedan. Våra blickar möts och det är något som får mig att känna mig vilsen i hans ögon. De är inte ledsna som förut, de är helt tomma. Inte en enda känsla speglas utan han bara tittar på mig som om jag vore luft. Han tittar inte bara på mig som om jag vore luft, varenda människa i närheten av honom är luft. Det finns ingenting som får hans blick att förändras, inte ens jag. Han bara stirrar och ser lika vilsen ut som jag känner mig utan honom. 

"Jag går hem." säger jag kort till Stella, fortfarande med blicken låst på Felix. Den här gången protesterar hon inte, utan hon nickar bara kort. Jag säger hejdå till alla runt mig innan blicken kopplas till andra sidan rummet och Felix en sista gång. Han kollar på mig, hela tiden, men han gör ingenting. Jag tränger mig igenom rummet och kastar mig ut genom dörren, gripen av panik. Den varma luften slår emot mig och jag är glad över att kunna andas igen. Att vara i samma rum som honom känns som att han suger ur all luft i mina lungor, förut fyllde han mig med friskt syre. Men just nu tappar jag andan och får panik. 

"Emily!" Hans spruckna röst får mig att tvärt stanna. Det är som att jag är en liten marionettdocka och han håller i trådarna. Han styr omedvetet allting jag gör och allting är mitt fel. Jag föll för hårt.

"Snälla, kan vi bara prata. Vad är det som har hänt?" Hans röst är bara någon meter bakom mig. Jag vänder mig inte om förens han tagit en mjukt tag om min hand. Så mjukt att jag rycker åt mig handen igen. Det mjuka vidrörandet kändes som en eld som jag brände mig på. Elden Felix Sandman som jag inte kan hjälpa att jag fallit för och lagt mina känslor i hans händer. Glöden på min hand är fortfarande kvar från hans försiktiga fingrar. Som inte rör en fluga. Men att inte göra något skadar mig mer. 

"Varför har du inte svarat?" Jag märker hur sluddrigt och dåligt jag pratar men han uppfattar ändå vad jag säger och är påväg att svara innan jag öppnar munnen igen.

"Det gör så jävla ont Felix! Jag litade på dig så mycket att jag inte sprang efter, jag trodde du skulle komma till mig för en gångs skull. Du vet själv att jag aldrig litat på någon på sättet jag litar på dig!" Mina sårade ord kommer ut i samband med att jag viftar med händerna framför mig. Det gör så ont att jag bara vill skrika. Det var det här som jag var rädd för när det kommer till kärlek. Förkrossandet.

"Jag är kär i dig Felix, jag älskar dig!" ropar jag, även fast han bara står en meter ifrån mig. Såhär sent är förhoppningsvis inga människor ute, men om de skulle se mig gråtandes och skrikandes på en kille på gatan skulle jag ändå inte brytt mig. Vad mer kan gå fel?

"Och det gör så jävla ont att veta att du inte känner samma sak." Mitt skrikande går över till en tyst viskning innan jag faller in i hans famn. Han håller om mig hårt medan tårarna rinner ner för mina kinder, en efter en. Jag överlämnar mig själv till honom, ännu en gång.

"Förlåt Emily, jag borde gått till dig." Även fast det inte var orden jag ville höra känns det bättre än tystnaden. Jag ville höra samma ord som jag sa till honom. Att han älskar mig.

"Jag är kär i dig Emily. Jag är verkligen det, du borde bara fått veta det tidigare." mumlar han mot min nacke. Mina svaga ben är påväg att vika sig pågrund av hans bekräftande ord. De saknande orden som jag för så längesedan ville höra. Men egentligen är jag själv lika dålig som inte nämnt de tidigare. Kanske känner han likadant. Lika vilsen, sårad och skadad. 

Ni är bäst ♡