airplanes | f.s

chapter 29

Emilys perspektiv.

"Hallå?" Jag stänger igen dörren bakom mig och kliver ur mina skor. Det var ett par dagar sedan jag var hemma, och när jag slås av lukten påminner det mig verkligen om hur det luktar hemma. Det är inte förens man varit iväg ett tag som man känner hur det luktar. Men det luktar hem, det luktar trygghet. Även fast hem inte är trygghet för alla. Men trots att det varit oroligt i vårt hem, så kommer det alltid vara trygghet för mig.

"Emily?" Mamma kommer ut i hallen. Förvåningen är tydlig i hennes röst. Vi tittar på varandra en stund. Bara tittar. Till slut går jag fram till henne och lägger armarna runt hennes kropp. Kanske är det inte hemmet som är trygghet, kanske är det personerna i hemmet. Jag inser inte att jag behöver min mamma, vi är så olika, men samtidigt så lika. Det kanske är henne jag fått mitt sätt att dölja känslor från, bara att hon är mer hård i sättet att dölja dem. Jag älskar henne, och vi kanske behövde tid ifrån varandra för att inse att vi behöver varandra. Jag tror det inte bara är jag som behöver henne, hon behöver mig också. Vi hör ihop, trots alla bråk och missförstånd mellan varandra. 

Det bästa är att hon kramar tillbaka. Hon håller om mig så hårt, så kärt. Sakta gungar hon mig fram och tillbaka i hennes famn. Jag blundar och njuter. Trygghet. Värme. Kärlek. Hon drar in lukten av mitt nytvättade hår och suckar djupt. När jag åkte hem till Felix var hon ovanligt snäll. Det fick mig att sakna henne. Att åka ifrån henne när vi bråkat ger mig bara hat. Men, den här gången var annorlunda. Kanske var det för att Felix förlora sin mamma som jag insåg hur värdefull min är. 

"Älskade unge. Vad jag tycker om dig." viskar hon, fortfarande med armarna runt mig. Att höra det får mitt hjärta att värka. Jag har ånger över hur jag betett mig mot henne, kall och döljande, men ändå älskar hon mig.

"Jag har saknat dig." suckar jag.

"Jag har saknat dig med." svarar hon och drar med händerna längs min rygg. Jag lyfter blicken när jag hör fotsteg från köket. Fotsteg jag inte känner igen. För det är också en del av hemmet, att man känner igen varandras fotsteg. Utan att se vet man vet det är, men nu har jag ingen aning.

En man, i mammas ålder, kommer fram i dörröppningen och tittar på oss. Mamma vänder sig om, och jag förstår precis vad det är. Det hugger till i mitt hjärta, men ändå känner jag mig inte ledsen. Kanske bara lite besviken. Men när mannen sträcker fram handen och presenterar sig så släpper det. 

"Hej, jag är Anders. Jag antar att det är du som är Emily. Helena har pratat mycket om dig." säger han med ett leende.

"Ja, det är jag." säger jag och sätter obekvämt händerna i bakfickorna på mina byxor. Det kanske inte var det här sättet jag förväntade att träffa min mammas nya kille. Men det kanske är så det ska bli. Spontant.

"Ja, detta är Anders. Vi har träffats ett tag." förklarar mamma och tittar på Anders med ett spänt leende. Det är spänt, men jag kan inte låta bli att le när jag ser hur de två ler mot varandra. 

"Så, är ni officiellt ett par?" frågar jag. Mamma tittar chockat på mig. Jag höjer på ögonbrynen och rycker på axlarna. 

"Förlåt, jag är tvungen att fråga." viskar jag. Andres skrattar tyst.

"Åh käre någon. Felix har verkligen inflytande på dig." säger hon. Men det ligger inget hårt i orden, och det lätta skrattet efteråt förklarar att hon inte menar något illa.

"Ja, det kan man väl säga." svarar hon och kollar frågande på Anders. Han ler och lägger en arm runt hennes midja. Vanligtvis skulle jag blivit äcklad. Men jag kan inte låta bli att känna lycka för henne. För dem.

"Grattis, eller vad säger man?" säger jag och slår ihop händerna.

"Ja du, jag hade rätt. Felix har verkligen fått fram ditt riktiga jag." skrattar mamma. "Vill du ha mat? Vi har precis ätit." frågar hon. Jag nickar lätt och följer med dem in i köket.

"På ett bra eller dåligt sätt?" frågar jag, syftande på det hon sa om Felix.

"Jag tycker han har framhävt din personlighet alldeles underbart." ler hon. Jag tittar ner på tallriken framför mig och ler. Det är väl sant. Han framhäver min personlighet. Accepterar mig för den jag är.

Anders berättar lite om sig själv, innan han börjar fråga om den mystiske Felix alla pratar om. Det är väl ändå ganska sant. Den mystiske Felix alla pratar om. Centrums stjärna. Felix Sandman.

"Var har du fått den ringen ifrån?" frågar mamma när intervjun om Felix är över. Mitt hjärta stannar och jag får slut på ord.

"Ehm-..." börjar jag medan panik slår mig rakt i ansiktet. Jag har varit förberedd när det gäller den frågan, men just nu, när det händer, får jag panik. Hennes ansiktsuttryck blir neutralt, hon rätar på sig och tittar på mig med allvar i ögonen.

"Är det Felix? Är ni förlovade?" frågar hon. Jag harklar mig tyst. "Det är ingen idé att ljuga nu, hjärtat." fortsätter hon och lägger huvudet på sned.

"Ja, han frågade mig. Men bara mellan oss. Inga papper och sådana saker. Bara ett löfte, för tillit." svarar jag snabbt. Hon nickar kort. Jag förväntar mig ett raseriutbrott och förklaringar om att vi är alldeles för unga. Men hon nickar bara. Tittar på Anders och sedan på mig igen.

"Om det bara är på den nivån, så okej." säger hon. Jag kollar chockat på henne. Det är någonting med henne som är förändrat. Hon är så mycket mer avslappnad och förstående. Det är Anders. Hon behövde något nytt, det är jag helt säker på.

"Skål på det." säger Anders och höjer sitt vattenglas. Jag skrattar och höjer mitt glas.

"Skål!" skrattar jag. Kärlek förändrar människor, det är jag säker på. Titta bara på mig och mamma. Kära och lyckliga. Så det ska vara. 

Sista kapitlet

Epilogen kvar

Rösta gärna  ♡